Aftonbladet – 11 januari 1856, sida 1

Också tyckte gästgifvarens brorson att ju närmare den sjuttonäriga Aurora kom, desto ljusare blef det omkring honom. Säkerligen hade vi tyckt så med vid åsynen af denna unga flicka, hvars fina men välgjutna gestalt sväfvade fram på vägen, liksom hade hon burits af en sky, men icke af menniskofötter. Hennes sköna reguliära ansigte var blekt, men denna blekhet liknade genomskinligt porslin, bakom hvilket brinner en lampa. När Aurora Dillnau kom så nära att hon kunde höras, ropade hon gladt: Tack för detta goda möte, herr Alm! jag gick just nu och tänkte på er. Då är det väl jag som borde tacka, svarade denne; men kalla mig inte för herre, jag är bara en bondson jag och kommer väl en gång att efterträda min farbror på Ensta; men med gästgifveriet följer ingen herrctitel., Men hur skall jag då kalla er? frågade Aurora, Petter är inte något vackert namn och Pelle ännu mindre... Pehr tycker jag heller inte om, ty det erinrar mig om påere noble som låter för gammalt... du kan jag inte säga åt en så lång och stor gosse som ni... men vänta, jag kan ju helt enkelt säga Alm... almen är ett vackert träd ochp, tilllade hon med den ömmaste blick, jag har ju så ofta hvilat i dess skugga, ty det var ni, jag vet det nu, som i början af min sjukdom bar mig ur och i säng... men hvem gaf er lof till det, min herre ? Det fanns då för tillfället ingen annan, svarade Petter, ty ... Ty alla trodde jag skulle få kopporna, inföll flickan, och derför vågade sig ingen in i mitt rum, utom ni och den hederlige klockaren, som jag alltid skall välsigna.... Den beskedliga Majw Lisa har sqvallrat, som ni hör, och ni bör inte se bister ut för det, . .