Aftonbladet – 10 januari 1856, sida 2

Farväl då, goda farbror, och helsa faster Malm så mycket ! Tack, min gosse, och Gud vare hos dig! Klockaren gick ut i sin trädgård, och Petter återvände till Ensta. Men Petter veck ej af in på gästgifvaregården, utan fortsatte allmänna landsvägen en god fjerndels mil. Sedan tog han in på en smalare körväg, som ledde till en i skogen något enstaka liggande lägenhet, endast bestående af ett rödmåladt trähus, en våning högt samt omgifvet af en ovanligt hög gärdesgård. Ett fruktansvärdt hundskall emottog honom, när han närmade sig den höga grinden, hvilken innanför bevakades af tvenne hundar, stora som vätgar och med lika glupskt utseende som de. De voro dock bundna vid hvar sin hundkoja och så långt från grinden, alt de icke med sina käftar kunde nå den som öppnade grinden för att träda in på gården, hvilket, om de varit lösa, skulle hafva varit detsamma som att handlöst kasta sig i lejonets gap. Petter, utan att bevärdiga de skällande drabanterna med en enda blick, gick rakt på det rödmålade husets port och drog i en sträng af jerntråd, som hängde öfver porten med ett handtag af trä. Hvem ringer ? frågade en karlröst inifrån. Petter Alm från Ensta,, svarade denne. En liten lucka öppnade sig öfverst på pörten och ett öga syntes i luckan. Jaså, jaså, vänta ett ögonblick, hördes inifrån ånyo samma röst. Derefter öppnades porten och Petter Alm gick in i det röda huset. ! Efter ungefär en halftimmas förlopp, kom han ut derifrån med gladare ansigte än när han trädde in. Han passerade ännu engång emellan Cerberi värdige afkomlingar, tog samma väg tillbaka och gick dunna gången in på gästgifvarcgården. (Foris. följer.)