allmänna säkerheten både inom hufvudstaden och på landet deromkring. Han fick tillnamnet Kyrknisse för sina många lyckade inbrottstölder uti kyrkor. Dessutom utmärkte han sig för den ovanliga lätthet, hvarmed han, trots de gröfsta. bojor, praktiserade: sig ur det ena fängelset efter det andra, äfvensom han var känd för en sällsynt munvighet, när han stod inför rätta, något som han också, efter hvad läsaren redan vet; sjelf berömde sig af vid sitt aftonbesök hos klockaren i Danderyds , ; Försöket i Danderyds kyrka blef hans sista bragd. Han beklagade sig mycket öfver detta missöde isynnerhet när han fick veta den rätta historien om Hin Onde. F,Hur fan kunde jag låta lura mig af djefvulens ? utropade han med harmen i ögat och löjet på läpparne. Men hvad blef äf Rosenkullas hud och hörn; som spelat en så väsentlig rol i denna berättelse? Af huden gjorde sig klockaren en fotsack, som skyddade hans ben under hans många resor i socken och troligtvis höll ut lika länge som han sjelf. Men kornen? AE EJAf dem läto sockenboarne i Danderyd göra ett par storståtliga dryckeshorn med rika silfverbeslag och skänkte dem åtsin klockare för hans ådagalagda rådighet och mod vid ifrågavarande tillfälle, hvars datum och betydelse voro graverade på begge silfverdesla en. Dessa Hörn, som prydde shans gamla byrå, fylldes med öl vid bögtidliga tillfällen, och då dräcks bland ändra skålar alltid: en skål för minnet af det nattliga, men så lyckligt slutade äfventyret. l : En gång sade hans hustru skämtande till honom: ; Om jag rätt tänker på saken. kära Malm, så är det väl egentligen mig du har att tacka för dina?granna horn.