Aftonbladet – 7 januari 1856, sida 3

taljonerna, Toljande den aftlidne kejsar Nikoial stämma, tåga ut emot trons och det heliga Rysslands fiender. Kejsaren har aflåtit ett bref till general Muraview, hvari han säger att denne öfverhöljt de ryska vapnen med ära, och tackar honom derför. LITTERATUR. Den ultramontana junkerpoesien öfverflyttad på svensk grund. Walter och Amarant af Kiellman-Göransson. Göteborg, på A. Kösters förlag 1855, (253 sid.) Mången som icke är närmare bevandrad i Tysklands nyaste litteratur har utan tvifvel köpt den vid jultiden utkomna omfångsrika dikt, hvars titel vi ofvan framfört, i den tanken att här finna för sig ett originalt skaldeverk af hr Kiellman-Göransson, och äfven under denna tanke ehuru tillika med någon förundran, genomläst densamma, tills de slutligen efter den sista sången funnit den anmärkningen (8å vida den icke undfallit deras uppmärksamhet), att dikten utgör en öfversättning eller bearbetning af O. von Redwite beryktade Amaranth. Den,som något följt hr Kiellman-Göranssons bellettristiska författarskap på sednaste tiden, måste högligen förundra sig att han haft lust att använda tid och möda: på försvenskningen af ett dylikt arbete. Såsom det främsta motivet framskymtar uti hr K.-G:s anmärkning) det imponerande uti sexton upplagor. Detta antal skulle: till och med kunnat ökas något; vi ha t. ex. framför oss en redan 1853 (hos F. Kirchheim i Mainz) utkommen sjuttonde upplaga. Bearbetaren talar dernäst om poemets kristliga anda, sköna poetiska språk och många färgrika naturmålningar, och säger att det är den kristliga hufvudtanken i skaldestycket som hufvudsakligen förmått honom att söka tillegna detsamma åt den svenska litteraturen, ehuru hanfunnit sig föranlåten att icke göra en ordagrann öfversättning utan behandla poemet något fritt, ,med mindre ord oeh mera handling, mera klart och friskt, med ett ord, mera svenskt. Vi skola med anledning häraf först kasta en blick på originalet, för att skärskäda halten af dess kristliga anda och poetiska förtjenst och angifva betydelsen af de der många upplagorna, och derefter tillse, i hvilken mån det lyckats hr Kiellman-Göransson att göra detta poem friskt och svenskt. Romantiken har, som bekant, med mycken skärpa uttalat sin fördömelse öfver tendenspoesien. Till en början har den haft rätt härutinnan, för så vidt fördömelsen gällt sådana dikter, som endast begagnat poesiens form för vissa praktiska syftemål, hvilka simmat ofvanpå poesien såsom oljan på vattnet; men begreppet har så småningom blifvit förfalskadt; den romantiskt-reaktionära kritiken har velat beteckna såsom förkastlig tendens, hvarje sträfvande att gifva poesien ett tankeinnehåll och icke blott fylla densamma med subjektiva stämningar och fantasiens blinda nycker. Men sjelfva romantiken, som så bestämdt förklarat alla nutidens intressen för kätterska, är med all sin medeltidsmysticism och förnäma ironi visst icke tendenslös. Klarare än någonsin finner man detta uti den moderna romantik, som på den sednaste tiden uppstått i Tyskland i samband med den allmänna reaktionen. Den arbetar oförtrutet i den politiska och religiöra reaktionens tjenst.. . Den bildar ett junkerparti på poesiens fält, fullkomligt motsvarande det som uppå den sednare tiden på det politiska området utvecklat en så liflig verksamhet. Bland representanterna för denna nya romantik är den noble junker v. Redwitz måhända den mest framstående, icke genom öfverlägsenheten af sin talang, utan genom den stora utbredning en af hans först utgifna arbete Amaranth ; hvilken är högst betecknande för tidsförhållandena. Åtskilliga andra poetiska junkrar, t. ex. grefve Strachwitz, ha producerat saker, som 1-poetiskt hänseende stå öfver Redwitz dikter; men de ha uppträdt alltför skärpt och bestämdt med sina syften, de ha visat sig för mycket utmanande och stridslystna och ha derföre framkallat en obehaglig känsla hos den del af Tysklands estetiserande allmänhet, som nm sofver så sött på reaktionens mjuka hyenden oeh endast vill drömma om ett nytt idylliskt och ridderligt Arkadien, utan att påminnas om de strider, som varit och om dem, som möjligen kunna stunda. Herr v. Redwitz är visserligen äfven en bold trosriddare, han förnekar på intet sätt siha ultramontana syften och sin poetiska jesuitmission; den går såsom en röd tråd genom hela hans författarskap och i sina dikter ger han understundom på ett temligen eldigt sätt luft åtsina känslori detta hänseende, såsom då han utropar: Dureh dieser Erde weite Lande Möeht ieh mit Doleh und Fackelbrande Fin gottgesandter Räeher sehreiten, und möcht die Läögen all erdolehen, Und möeht auf den ersehlagnen Molehen Dem Herrn den Herrseherthron bereiten. Men uti Amaranth) framträder nitet icke så skarpt och skärande, dolken är: sirad med blommor och bålen doftar af rosenträ. Det är dess-affekterade idylliska oskuld, dess honungseller sirapssöta ljufhet i diktionen; som man behagat benämna poetisk skönhet, och som gjort intryck inom vidsträckta kretsar och företrädesvispå sinnen, hvilkas andliga. digestionsorganer äro så fötslappade; att de icke tåla vid-en sundare och kraftigare spis. Amaranth tillhör mera kulturän litteraturhistorien; den utgör ett tidens tecken, men saknar i rent litterärt hänseende all. större märklighet. Dess framgång vittnar om den ömkliga svagheten och haltlösheten inom flera af samhällets högre sferer; den sjelf, liksom hela denna art af nya katolska missionsdikter, visar temligen klart från hvilken sida det röda spöket verkligen hotar, ty med all sin sötma är dock hr v. Redwitz långt mera röd än både Herwegh och Freiligrath. I verkligt. poetiskt hänseende är dikten i högsta grad obetydlig och underordnad, och hela den litterära kritiken har äfven nästan enhälligt brutit stafven öfver densamma. Den