jag. När en hund biter någon, så får han stryk, men hvarför biter han ej en annan gång? Jo för han vet, att om han det gör så får han ånyo stryk. En lat häst springer när han får smaka piskan; hvarföre springer han? hvarföre stannar han ej så gerna? Jo för han vet, att om han stannar, så blir han hudflängd tills han stupar... Kan man inte deraf sluta något till deras förstånd ? Men då måste också de stackars djuren förstå, att menniskan är en ryslig tyrann, menade fru Malm. Inte tror jag att de ha någon särdeles hög tanke om vår förträfflighet, svarade klockaren: När oxen och hästen af trötthet digna framför våra lass och vi ändå drifva på dem med hugg och slag, hvad skola de väl tänka. om oss? Hvad annat än att vi äro galna eller ena riktiga djeflar 2 ; Hu, så du talar! De gråta ej, fortfor klockaren, de kunna icke med ord och. böner röra våra hjertan; men deras lidanden och qval borde man likväl kunna läsa i deras hängande hufvuden, i deras utstående benknotor. Så är det, min gubbe, sade hustrun, läggande rörd sin arm om mannens hals. Men ett är det som jag är säker på att djuren icke förstån, förklarade mannen, ooh det är sina egna krafter... Om oxen blott sin styrka kände, Min vän, han vore icke slaf, sjunger en svensk skald och jag instämmer af hela mitt hjerta... Men det var ett välsignadt regriande... tyst! var det inte ett åkdon som stannade utanför grinden ?x Jag tror välv, svarade fru Malm; men hvem kan väl komma så sent? Klockan är ju nära åtta. Kanske ett sjukbud, förmodade kloekaren;