Aftonbladet – 7 januari 1856, sida 1

men jag skall aldrig gråta mer!... Farväl, Karins SÅR BÅSE Dervidaflägsnade han sig Hågra steg. SErik bb ropade Hön efter honom: ; sVill du mig något, Karin ? frågade han vändande sig om. 265 I ;Jag vill säga dig något sElvad då2 7 Jo, ett ord så godt som två. Oöh detta ord? V Jö, du talar sträft och går så KIampigtes svarade Karin, jeifförande honom med sin lilla rmmätrog,: som alltid sjöng så väl och rörde sig så ledigt. ! f Erik betraktade henne en stund med en blick af outsäglig smärta. Derefter giek han, utan att sedermera kallas tillbaka. Karin, såg länge efter honom. . Hennes änsigte hade plötsligen blifvit Blekt, det var som om en hvit sky hade lägrat sig öfver detsamma. Men den hvita skyn försvann snart, och blomstrande som förr, stolt som förr Mträdde Kön i Sina föräldtars boning. Dessa, bestörta öfver det afslag. hon gifvit Erik, försökte med lock och. pock att beveka henne; men hon var, Hberiklig, Hon såg nästan gladare ut än hon vanligtvis brukade vara och skämtade till: och med öfver den korg hon gifvit det stackars Erik, gnolande dervid på den lilla matrosens visa: Svårare seglats man sällan finner An:den sonr sker på lyekans haf. Om Erik samma dag gick till Näsby för att fria, veta vi ej. Men att han friade och genäst fick ja det är säkert. . Greta på Näsby var ingen flicka att förakta. Hön vär enda döttren tll trädgårdsmästaren vid denna stora herrgård, en god befattning. som tillät fadren att väl utstyra sin dotter, vilken för öfrigt var en ganska täck och —