Aftonbladet – 5 januari 1856, sida 2

fruktsamt förstånd. Samma anda herrskar alltigenom i hans parlamentstal. I dessa utblandar Macaulay dagens politiska frågor med djupsinniga betraktelser sålunda, att han å ena sidan undviker allt sken af pedantisk och torr förklaring, å andra sidan aldrig förlorar sig i onyttigt och obestämdt teoretiserande. Huru hög än hans teoretiska bildning är, så finnes dock knappast någon parlamentstalare med mer praktisk politisk talent än Macaulay. Hans tal kunna läsas såsom kritiska afhandlingar och hans kritiska afhandlingar såsom tal. I båda slagen af produktion framträder ingerstädes något påtagligt sträfvande efter konst, ehuru de vid uppmärksamt studium förefalla som konstverk. Detsamma gäller slutligen också om Macaulays stora historiska verk, i hvilket han anslår en mängd idder medan han synes blott berätta tilldragelser eller skildra karakterer ; han lär der dyrbara sanningar med förtrollande vältalighet, han förenar den högsta historiska trohet med en god romans lefvande skildring, äfvensom mångfaldiga och vidsträckta kunskaper med en utomordentlig, framställningsförmåga. Alla Macaulays omnämda olika verksamhetsslag hafva hos honom det gemensamt med hvarandra, att allmänna idceer alltid artaga gestalten af konkreta åskådningar i hans själ. Men en sådan själ är afgjordt begåfvad med poetiska aulag. Derföre känna vi i Macaulays sånger igen utbrottet af hans poes tiska natur. Ingenstädes visar sig spår af tvunget bemödande, af konstlad hänryckning, af beräknad lyftning; allt är der fastmera natur och tillika konst. Samma otvungenhet och behagliga lätthet, som vi beundra 1 hans parlamentstal och historiska arbeten, framlyser också ur hvarje af hans v.rs r, Den mest åskådliga poetiska framställning af fornromerskt historiskt material blir för honom blott en lätt lek, emedan han är lika väl förtrogen med ifrågavarande detaljer ur historien och de olika lokaliteterna, som med romerska folkets specifika anda under; den skily drade tidiga perioden. .