Aftonbladet – 5 januari 1856, sida 1

lyckats frambringa taflor af stor betydenhet (valeur sårieuse). Detta resultat bör vara uppmuntrande för utvecklingen af en inhemsk konstskola. Det allmänna bifall, som tilldelats de konstnärer, hvilka talangfullt behandlat nationella ämnen, ger ytterligare vigt åt de framställningar som 1 detta hänseende gjorts af dem, som ifra för en nordisk konst. Hvad är det t. ex. som gjort Höckerts tafla så uppmärksammad och berömd, om icke det nordiska ämnet med den mystiska dragningskraft det utöfvat; de stora tekniska förtjensterna i behandlingen skulle icke härtill varit tillräckliga. Till och med ett sådant lärospån, som hr Jernbergs Loke och Sigyn,, en tafla som saknar all stil och idealitet, har hos de franska konstdomrarne ådragit sig någon uppmärksamhet framför ganska förtjenstfulla behandlingar af inom konstverlden alldagliga ämnen. Någonting sorgligt, vid fråga om utvecklingen af en svensk konstskola är, att så många af de rikast begåfvade svenska konstnärerna bortgått i förtid, just då de genomkämpat sin första utveckling och voro färdiga att förvärfva sig sjelfva ett europeiskt namn eller bli af gagn för och inflytande på den inhemska konstskolan. Vi nämna blott Wickenberg, Hjalmar Mörner, Blommår och den nyligen aflidne skulptören P. H. Lundgren. Andra konstnärer ha på sednaste tiden gått förlorade för Sverge på annat sätt. Historiemålaren Ekman är visserligen född i Finland, men han tillhörde Sverge genom hela sin uppfostran, genom sin konstnärsbildning och svensk medborgarrätt. Under Sandbergs ledning studerade han historiomälnimgon, gjörde fleråriga utrikes resor och studier med understöd af konstakademien i Stockholm och blef efter sin återkomst till Sverge ledamot af akademien och kongl. hofmålare. Han har emellertid sedermera egnat all sin verksamhet åt Finland, och man erfor nyligen, att han aflagt trooch huldhetsed såsom finsk undersåte. Ehuru bedröfligt detta än är, är det dock