Aftonbladet – 4 januari 1856, sida 2

gaste visor och han blef kär i den första flicka han fick tag i. Det var något det, den der lilla matrosen, det var något annat än båtsmännen i Danderyds skeppslag. Detta och mycket mera berättade Karin för sina af förvåning förstummade åhörare och åhörarinnor; men hvad hon icke berättade var, att den lilla matrosen så till den grad äntrat och som god pris tagit alla hennes tankar och sinnen, att hon såg honom framför sig både natt och dag. Hon vågade icke tala om det för någon, ty en inre röst sade henne, att alla skulle skratta åt hennes galenskap; men slita från sig den förföriska bilden, förmådde hon icke. Födmodligen var det Sällström, Kongl. teaterns dåvarande förste tenorsångare, som på den tiden spelat Lilla matrosen, och Sällström var minsann i stånd att tjusa vida erfarnare och förnämare damer än bondflickor. Stor skada var det emellertid att Karin icke kom att se honom äfven i Don Juan vid de tillfällen då han utlägger snaror för den vackra Zerlina, eller när han i sista scenen svänger omkring i sjelfvaste helvetet. Troligt är att hon jagat sin lilla matros på dörren, sedan hon funnit huru stor vindböjtel han kunde vara, när han väl aflagt de anspråkslösa sjömanskläderna och påtagit de spanska grandernas brokiga drägt. Nu såg hon blott den okonstlade, treflige och vackre sjömansgossen i de nätta fina sjömanskläderna utan ringaste märke efter beck och tjära. Sådan borde den vara som h kunna älska; så borde den fö se ut och sjunga, som ville vinnaxhenn rjerta och nand. Den stackars Karin var alldeles förhexad af sitt fantastiska ideal. (Forts.)