Aftonbladet – 4 januari 1856, sida 2

der det skulle dansas eller lekas, och när han gick till kyrkan, så gick han i galoscher och med paraply, nb när det var solsken och vackert väder. . Den andre frälsebonden hette Olof Andersson, hvars äldsta barn var en tjuguårig dotter med det gammalbekanta namnet Karin, hvilket sedermera illustrerades med det, oss veterligen , ditintills obekanta tillnamnet: Smörblomman i Danderydo. Allmögens skönhetsbegrepp äro, såsom vi veta, något olika våra. Folket på landet tycker mest om den runda ansigtsformen med de bjertröda fylliga kinderna och ratar icke den brunstekta oppnäsan, som mellan sina begge lingonkullar pekar mot skyn. Den smärta växten anses för klemig för en bondflicka och den lilla fina handen fördömes såsom alldeles oduglig för räfsan och spaden, och ju större fö:ter hon har, desto stadigare är hon både i arbetet och i dansen. Vi tycka om ovalen med de: fina regelbundna delarne sådana som antikens mönster visat oss dent; vi hysa någon fruktan för de alltför röda kinderna, troende dem hafva hektik och lungsot i faggorna; vi älska. det smärta lifvet så lagom att kringknytas af vår arm; vi afguda den lilla hvita handen som leker kurragömma i våra näfvar, och ju mindre fot, desto större är dess välde. : I ett öfverensstämma vi med allmogen, nemligen hvad ögonen beträffar. Dessa må nu vara bruna eller blå, gröna eller grå, blott de äro stora och klara, så skattas de lika högt af oss alla, liksom dagens sol och nattens stjernor. Karins ansigte var af detta sednare slag. och derföre gingo också dess behag i början örlorade för Danderyds söner. Men när desse, vid sina många besök i Stora Badstugatans kryddoch hökarbodar beständigt hörde