Aftonbladet – 4 januari 1856, sida 1

soldat till marskalk och konung, utan att ha mod i barmen och stål i armen., Sannt är också, alt Carl Johan ansåg sig sjelf för mindre krigare än financier och statsman, men oftast är menniskan det minst som hon mest tror sig vara. Klockaren hade länge hyst den onekligen något orimliga föreställningen, att en konung vore lika hemmastadd i allt, äfven i det minsta som rörde hans land. Denna föreställning led något afbräck genom följande händelse RÅN egentligen är hufvudmålet för detta kaitel. P En vacker Juli-dag var klockaren sysselsatt med att skära sin yackra täta råg, hvilken slog sina höga gyllene vågor mot randen af den stora landsvägen. Tvert upphör han med sitt arbete, ty han tycker sig förnimma ljudet af en gallopperande häst från stockholmssidan, och snart upptäcker han sin. egen måg, länsmannen i full uniform, komma sättande i sporrstreck på en löddrig springare af den föga fullblodiga eller, kanske rättare, nästan blodlösa Roslagsraoen. Länsmannen, under det han ilar förbi, roar : Morjens svärfar! Hur mår hustru min? Det var fan till kamp jag fått att rida på Derpå försvinner han alltiemt med samma hastighet. Det dröjer icke många sekunder förrän en ovanligt stor och tung vagn kommer rullande från samma håll, dragen af åtta bondkrakar, prydda med riktiga hästtäcken af det hvitaste skum, Klockaren, som genast igenkänner H. M. Konungen och dennes favorit, h. exe. grefve Brahe, blottar sitt hufvud, men är nära att af förskräckelse tappa mössan, när han ser den kungliga vagnen stanna midt framför honom.