Aftonbladet – 4 januari 1856, sida 1

Tyskland ! vakna ur din dvala Och din skyddsgud känn! Varde fritt! så hörs han tala, Och så blef det igen. Som han sjöng melodien på detta recitativ den ena gången något olika den andra, misstänkte mången, att klockaren sjelf var den sannskyldige kompositören, hvilket också icke heller må läggas honom till last, ty hvad han sjöng, sjöng han alltid vackert och med känsla. Att tyskarne verkligen blifvit frie, derom var han fullt öfvertygad, ehuru det förvånade honom; att Ryssland, Sverges dåvarande bundsförvandt, kunnat strida för friheten. Föreningsakten mellan Sverge och Norge satte honom många myror i hufvudet. Han hade svårt för att reda, huruvida det var Sverge som hade fått Norge eller Norge som fått Sverge, men ansåg allt som händt för det bästa. Han visste ganska väl, att Sverge vid samma tillfälle förlorat Pommern och Rigen, men trodde att denna olycka var en försynens skickelse som drabbat Sverge enkom för dess synders skull, såsom för bränvinssupandet med mera sådant. Om Finland talade han sällan, men så mycket mera om sin orgeltrampare, född finne och en verklig tjurskalle, hvilken, när yr ee honom in, kunde midt i en psalm öfvergifva trampen, så att klockaren utan ackompanjemang måste skrika sig hes till dess det behagade den oefterrättlige finnen att åter sätta foten på trampen. Klockaren var af den tanken, att en konung alltid borde se ut som Carl Johan. Han borde ha mörka, blixtrande ögon och lång, krokig näsa. En svensk trubbnos skulle icke ag till konung i Sverge, Voro hans ord.