ska armen omkemma af sjukdom och umbäranden, såsom det ty värr var fallet på Krim 1854, har man föreställt sig i London och Paris, att det skulle vara klokt och önskvärdt att man af vår konung betin gade sig tillåtelsen att på Sverges neutrala område upprätta ett visst antal militärhospitaler, dit de förbundna generalerna kunde under loppet af nästa fälttåg förpassa de sjuka oeh de sårade och förskaffa dem all den omvårdnad osh läkarehjelp som desse olyckliges tillstånd kan erfordra. Denna begäran, som fransmännens kejsare direkt framställde till vår konung genom sin ambassadeur extraordinaire, har naturligtvis förr än den kunde beviljas varit föremål för mogna oeh allvarliga öfverläggningar mellan vår suverän och hans rådgifvare; öfver en vecka förgick också innan frågan afgjordes, och detta uppskof förklarar tillfullo general Canroberts förlängda vistelse i vår hufvudstad, då han vid sin hitkomst förklarat att han på sin höjd komme att dröja här 4 å 5 dagar. Innan konungen kunde villfara de båda vestmakternas Önskningar, måste han naturligtvis också rådföra sig med sin granne, konungen af Danmark, för att icke på något sätt bryta den öfverenskommelse om en sträng neutralitet, som de båda skandinaviska makterna uppgjorde med hvarandra i Februari 1853; denna enighet har, såsom man vet, under dessa två års krig i Östersjön å båda sidor alltjemt bibehållits med största samvetsgrannhet. Sedan nu danska konungens bifall erhållits, och ännu en annan nordisk stormakt, efter hvad man säger, dertill samtyckt, tycktes icke några vidare skäl finnas för ett afslag, som ej kunnat annat än upphetsa passionerna och måhända bidraga till krigets ytterligare förlängande i vårt grännskap. Konungen har derför trott sig böra samtycka till den begäran som utgjorde hufvudsakliga ändamålet med den franske ambassadörens utomordentliga beskickning, och denna uti ett särskildt fördrag mellan de båda regeringarne bestämda tillåtelse har nyss blifvit ratificerad af konung Oscar. I ett följande bref tror jag mig blifva i tillfälle att framlägga hufvudpunkterna i ofvannämde konvention, hvilken, under det den från Frankrikes sida och under alla möjliga eventualiteter betryggar vårt lands integritet, på intet vis förbinder oss till något aktift deltagande i ett krig mot Ryssland. Le Nord yttrar sjelf uti sin politiska öfversigt: Frankrike och England, som icke kunnat erhålla af Sverge och Norge en formlig anslutning till vestmakternas nuvarande politik, ha nöjt sig med att åtminstone vara försäkrade om denna makts neutralitet. Konung Oscar, som icke hade någon böjelse att uppgifva sin neutralitet, har deremot gerna gifvit England och Frankrike, icke en ny formlig neutralitetsförklaring, men löftet att han aldrig skulle tilllåta Ryssland att i afseende på hans staters territorium yrka något af det hvarom traktaten handlar. Konungen af Sverge måste med nöje se, att två stora makter erkänna att hans rikes integritet är ett väsentligt vilkor för upprätthållande af den europeiska jemvigten, och han har förbundit sig att upprätthåMa sitt område orubbadt med alla de rättigheter han deröfver utöfvar, mottagande Englands och Frankrikes understöd, om han framdeles skulle bli anfallen af Ryssland. (1 Vi medgifva alls ieke, att traktaten af den 21 November är en akt af misstroende från svenska konungens sida mot Ryssland. Times och andra tidningars artiklar visa, att England och Frankrike fruktade, det Sverge skulle öfverlemna åt Ryssland någon hamn i de nordliga trakterna; de behöfde ett betryggande i detta hänseende; Sverges konung har icke vägrat att lemna en hedersgaranti; han har i en traktat förbundit sig till det som låg och borde ligga i hans eget intresse såsom oberoende suverän. Han har sett Frankrike och England garantera hans rikes nuvarande gränser; han har mottagit löftet om bistånd af dessa makters armöeer, i händelse de bli antastade.