Aftonbladet – 3 januari 1856, sida 2

Visserligen spädde man flitigt på med ridarromaner och dylikt; men röfvare och riddare voro ju till ursprung och bragder ungefär detsamma. Helst valde man dock de odubbade banditerna och läste dem omåttligt ända till dess Walter Scott med vingen af sitt ädlare snille fläktade bort den förskämda smaken och öppnade nya rymder för ungdomens vetgirighet och fantasi. Gudnås! det var icke stort annat än röfvarromaner jag den tiden hade att bjuda mina vänner i Danderyd på. Läsecirkeln ökades småningom med klockarens måg, länsmannen i trakten, och hans hustru, ett mildt väsen som föräldrarna, samt en afsatt häradsskrifvare, hvilken likväl skröt öfver att han hade kunglig fullmakt. Länsman Tunström, en lång räkel med skarp fysionomi, ansåg sig, å drkgande kall och embetets vägnar, böra taga sbirrernas parti, men f. d. häradsskrifvaren försvarade alltid röfrarne, och länsmannens hustru tycktes icke heller luta mycket åt den lagliga exekutiva myndighetens sida. Länsmannen gällde i trakten tifven såsom en vitter auktoritet. Han klämde obarmhertigt till alla öfver hvilka han hade något välde, men deremellan skref han vers, isynnerhet på namns-. och födelsedagar. -Jag läste ett helt poem som han skrifvit och tillegnat sin hustru på Kristina-dagen samma sommar jag vistades i Danderyd. Jag erinrar mig några af dessa verser och vill meddela dem såsom ett prof på länsmannens poetiska ådra. De lyda så: Christina, O maka! tag versen emot På denna högtidliga dagen! En krans utaf blommor se här för din fot, Löfkojan, konvaljern, prestkragen. , För maken, som sträfvar för Krona ech Län, Bereder du dagar så ljufva, Och Bördor så tunga oeh hårda som sten Du drar från hans skuldra, O dufvals För rolighets skull må omnämnas, att länsmannen i sitt första manuskript, i stället för skonvaljern, råkat skrifva gevaljerm,, för