Aftonbladet – 3 januari 1856, sida 1

då gjorde, när jag väl hunnit in på stora landsvägen, ligger den på venster hand. Kyrkobyggnaden med sitt höga tegeltak liknar mera en stor spanmålsbod än en kyrka. Det är blott af den närbelägna klockstapeln man kan sluta till att man närmar sig ett ställe. för andagtsöfningar. Snedt emot och innan. man koremer till kyrkan ligger klockarebostället med-sina tarffliga hus, sin lilla trädgårdstäppa och sina torftiga åkertegar. Från kleckaregården leder en smal gångstig genom ängar och åkerfält fram till Nora. Denna gångstig ville jag följa, då de slamrande tonerna från något gammalt klavår hejdade min fot. Jag kunde väl gå in och få mig en dryck vatten åtminstone, tänkte jag, ty större anspråk kan man rimligtvis icke hafva på en fattig klockares gästfrihet. Jag gick in. Fa ett bord i yttre rummet eller salen satt ett äldre fruntimmer, spritande s. k. böndbönor, och framför ett perlfärgadt klaver visade sig en man, något öfver medelåldern men med ett friskt, öppet och välvilligt ansigte. Jag hade några gånger förutsett, men icke talat med denne man. Det var klockaren i Danderyd. Klockaren Malm, så hette han, varaf mycken betydenhet inom sin socken. Han ansågs icke blott som en utmärkt orgelnist och sångare, utan äfven för den skickligaste läkare på många mil omkring. Han använde ill och med latinska benämningar i sina recepter. Visserligen var han ingen pedantisk latinare , ty han föreskref t. ex: sMmidel oleum och dylikt, men hans recepter emot:ogos och expedicradespå flera apotekiStockholm: För öfrigt var han allt iallom öch recis sådan som Böttigerisin ypperliga kloocarisk skildrar !en man af hans yrke: Jag framförde min begäran om ett glas vatten. Frun lemnade genast böndbönorna och skyndade ut för att efterkomma min bes gäran. Klockaren bjöd mig med sin vänliga rtighet en stol att sitta på. 3