Aftonbladet – 3 januari 1856, sida 1

ieke visste att hennes mor var en af de två jag sett på trappan, mamsells mor lefver väl än 2 Min morl upprepade hon med svag röst och rodnande kind, i det hon kastade en skygg blick åt trappan, hvarefter hon med ett uttryck i ord och blick, som jag aldrig kan glömma, tillade: Bed Gud bevara er, unga herre, för att någonsin erfara den sanningen, att ingenting här på jorden är fullständigt, utom olyckan ! Ack! tänkte jag, sedan hon aflägsnat sig, det finnes likväl ingen ängstufva så nedtrampad och förstörd, att ioke någon blomma der ännu håller sig qvar, för att visa, att Guds godhet icke helt och hållet öfvergifvit densamma. Några år sednare råkade jag åter prestens dotter i Danderyd. Hon var då förlofvad med vicepastorn, hvilken också blef hennes man. Blef hon en gång lycklig? Jag vet det ej, och aldrig återsåg jag henne mera. Jag aktade mig för att den dagen återvända till Sjöberg, utan tog genast in på den väg som bär från prestgården till kyrkan, en half mil lång, om jag minnes rätt. Förmid-dagen var förliden. Den hade icke varit hugnesam för mig. De beräknade frukost-, mi dagsoch aftonvardsställena hade jag lemnat bakom mig, utan att föra med mig annat än ett ledsamt minne. Men att söka nöjet, det är att finna ledsnaden. Nöjet måste komma opåräknadt, måste falla på oss som från skyn, likt all annan god gåfva. Säkerligen ligger största glädjeni öfverraskningen, liksom lycksaligheten i oviss! heten om hvad som skall ske. Den julkla op vi få såsom barn, ja äfven såsom äldre. skulle på långt när icke vara så angenäm för oss, om man förut visste hvad det var, och om ej förut funnes sigiller att bryta, segelgarn att afklippa och papper att sönderrifva. Efter vid pass en timmas vandring under en brännande sol såg jag ändtligen Danderyds kyrka. Kommande norr ifrån, såsom jag