Aftonbladet – 3 januari 1856, sida 1

leder skälfvande flicka kunna bära en så tung börda ända till prestgården. Slutligen kommo vi dock dit. När vi gingo öfver gården, styrande kosan mot en mindre flygelbyggnad, varseblef jag på trappan till sjelfva pastorshuset tvenne älre qvinnor, som under de mest oregerliga och vilda åtbörder högljudt ordvexlade med hvarandra och voro så upptagna af sitt gräl att de icke ens varseblefvo oss. Jag fick sedermera veta, att dessa begge qvinnor voro kyrkoherdens hustru och syster, samt att äfven de voro slafvar under samma låga passion, som förstört mannens och brodrens hela anseende och lycka. Det var ett förskräckligt hus på den tiden, pastorns hus i Danderyd. Sedan prestdottern och jag inburit hennes fader i det lilla flygelbyggningen och lagt honom till sängs, tog jag afsked och gick. Dottern följde mig till grinden, Under vägen sade hon till mig följande: : Det är blott under de tre sista åren som min stackars far varit så. Innan vi kommo hit till Danderyd, var min far rektor i en högre lärdomsskola, och då var han älskad och värderad af unga och gamla. Ackt då var det en lycklig tid! Om aftnarna, när han efter slutadt arbete kom hem, tog han mig och min äldre broder, som då lefde, på knä, och ofta hörde jag honom säga, i det han smekte oss: En skollärare borde alltid sjelf ha barn, för att kunna vara rätt öm och fördragsam mot andras. Men det fick icke alltid vara så. En yngre man, som vederbörande ovilkorligen ville ha fram, skulle bli rektor, och min far måste mot sin vilja söka och emottaga detta pastorat. Ovanan vid de presterliga göromålen, förödmjukelsen att i nästan allt behöfva fråga andra, i förening med fruktan för att icke kunna sköta sitt embete så som hans samvete fordrade, gjorde honom dyster och grubblande,; och så blef han slutligen sådan ni sett honom i dag. O, hur olyckligt är ej allt nu! Men mamsells mor, frågade jag, som ännu