Aftonbladet – 3 januari 1856, sida 1

att ålcerdomens hvita -hederslockar skola växa på så mycken falskhet och uselhet! :— De tre gråhårsmännen stirrade ned i bålen. Det föreföll mig som de blygdes för att möta icke blott hennes utan äfven hvarandras blickar, En af dem hade börjat trumma på bordet med fingrarne, men tvärt upphört, liksom I handen ögonblickligen blifvit förlamad. Men ingen öppnade sin mun till svar. — Derefter, och sedan hon sålunda bestraffat de gamle syndarne, återskyndade hon till sin fader och böjde sig ånyo ned öfver honom. Sorgen öfver hans clände tycktes nu fullkomligt hafva öfverväldigat henne, ty hon gret så bittert, så bittert; och jag såg hur de stora dropparne från hennes ögon föllo ner på fa-drens likbleka ansigte. --O, min Gud, hur skall jag få honom hem yttrade hon slutligen, vridande sina händer; huru få honom bort från detta rysliga ställe ? Om jag kunde... om jag finge, framstammade jag, ty åsynen af detta bedröfliga uppträde hade nästan förlamat min tunga; Om jag finge tillbjuda min hjelp, så... så skulle jag känna mig så obeskrifligt lycklig. Hon -betraktade mig först med förvåning och fixerade mig sedan skarpt. -Blef hon mig först nu varse, eller hade hon genast förblan-. dat mig med det öfriga sällskapet? Jag vet. det ej. Men tårarne i mina ögon talade troligtvis för min oskuld, ty hon tackade mig 2 ett småleende och syntes något tröstad. af mitt deltagande. Rättvisan fordrar dock erkänna, att en af de tre ätven nalkades, tillbjudande sin hjelp. Men hon ryste till och uppgaf ett rop af fasa, ! liksom hade en giftig orm krälat mot hennes fot: Dryckeskämpen stannade, frammumlade några otydliga ord, vände sig om och återvände till sina bröder. Han fick ej försona något af hvad han brutit. Det var ett straff mer. Jag hade visserligen för mina år rätt mycken kroppsstyrka; men ännu är det mig en: gåta, huru det var mig möjligt, att utan annat biträde änYaf denna snyftande och i alla!