Aftonbladet – 2 januari 1856, sida 2

DNR RR RN Jag tog med mig herr Grönlunds ständigt oladdade bössa. Det var så romantiskt att gå med bössa i skog och mark. Hade det fannåts pistoler, så hade jag säkert tagit dem med. Så rustad begaf jag mig till Westervik, erinrande mig under vägen med verklig rörelse och nationalstolthet att gästfriheten var en af det gamla Nordens mest egendomliga dygder. Jag kom utan äfventyr fram, beundrande vid mitt inträde på gården morgonsolen, som lyste så grannt öfver den ära hufvudbyggningen, och lyssnande med förtjusning till vindens sus i en liten löfsal, som stod nära ingången. Jag tog för gifvet, att jag skulle äta frukosten i den der vackra löfsalen och inträdde hurtigt i förstugan, öppnade der en dörr och befann mig i ett snyggt och rymligt kök.I köket satt en äldre qvinna och fjällade några försvarligt stora aborrar. Denna syn ökade min glädje, emedan jag på Nora icke fått annan fisk än rudor, ty sill räknas naturligtvis icke till fiskslägtet. Ålderman är väl hemma? frågade jag med den gladaste stämma. Nej, det är han inte, svarade qvinnan, utan att vända ögonen från fiskbrädet. Då kommer han väl snart? fortfor jag förhoppningsfullt. Nej, det tror jag visst inten, blef det förskräckliga svaret. Hvar är han då? frågade jag sorgset. I Småland hos sina slägtingar,, svarade fiskfjällerskan. I Småland hos sina slägtingar ! upprepade jag allt sorgligare, tilläggande med tanken på frukosten: Herre min Gud, hvad det var ledsamt I Var det ledsamt! upprepade hon och hof