Aftonbladet – 2 januari 1856, sida 2

och under den djupaste bugning tilltalade henne med en röst, den jag gjorde så mjuk och intagande jag förmådde. Jag ber alldra ödmjukast om förlåtelse, yttrade jag; men är det inte herr Åldermannens fru, fru Aldermanskan som Jag bar den oskattbara äran att tala med? Jag slutade frågan med en ytterligare bugning och afbidade nu med lugn tillförsigt den lönande frukten af min hyllning åt den menskliga fåfängan och titelsjukan. Men hvem kan beskrifva min öfverraskning, när jag i detsamma ser hushållerskan konvulsiviskt spritta upp från stolen, vända ut och in på ögonen, öppna munnen till en vanlig kaffepannas vidd och utsträcka begge armarne emot mig, hållande, liksom för att skydda sig sjelf, i högra handen rifjernet och i den venstra en aborre! Hvem kan skildra min bestörtning, när jag dertill -hör henne uppgifva ett skrik så gällt, att alla åldermannens sotarlärlingar, oaktadt deras alldagliga öfningar på stadens skorstenar, likväl icke skulle kunnat öfverrösta detsamma! Au! vill ni ta lifvet af mig! bössan, bössan!... vill ni mörda mig! bössan, bössan!.... au!... aul.. Jag studsade och öfverfor med en mönstrande blick min egen gestalt, för att efterforska orsaken till denna oväntade katastrof. Då blef jag varse, att den oladdade bössan, som nysg förut så oskadligt dinglat på min rygg, nu och troligtvis till följd af de djupa bugningarne gjort en hastig svängning, så att dess pipa, smygande sig fram emellan min venstra sida och min venstra arm, riktat sin hotfulla mynning rakt mot hushållerskans breda bröst. Bort menniska! ut menniska! fortfor hon med oförsvagad strupe; hjelp! , . . jag dö-örl