Aftonbladet – 2 januari 1856, sida 2

LETS ÅSSÅ OO NEN RATTAT ÅRET som den hvita -sidenhatten med nackaröda banden, af henne endast betraktades som en lyxartikel; hadejag gerna skrattat med, om jag icke varit så förtvifladt hungrig. Hushållerskan på en landtegendom är på sätt och vis i husbondens stad och ställe, tänkte jag, och det anstår henne fullkomligt att i dennes frånvaro visa en gäst all möjlig gästfrihet. Följaktligen bör hon genast lägga minst ett par af de större aborrarna i pannan jemte mycket färskt smör och persilja; vidare bör hon, om vii ej finnes att tillgå, hemta från källaren någon af de ölbuteljer, som husbonden der nedlagt enkom för sina gästers räkning; slutligen skall hon använda sitt rikliga förråd af ägg och grädda, för att baka nägra pannkakor, och allt detta under det Sästen sitterilöfsalen derute och väntar; hvarefter, och sedan frukosten blifvit ordentligen serverad, hon, å husbondens vägnar, ber gästen om ursäkt för det hon haft så litet att bjuda på, utbedjande sig den äran att en annan gång och det så :snart som möjligt få ;raktera samma gäst med litet stufvad gädda och litet stekt hare, rätter som naturligtvis endast hafva sitt värde derigenom att de begge iro hemtade ur Westerviks eget fiskvatten och gna skogar; hvilken ödmjuka bön gästen, som hela sommaren bor i grannskapet, småeende lofvar att med det snaraste uppfylla och aflägsnar sig, sedan han likväl förut dravit några bloss ur åldermannens största och vackraste sjöskumspipa samt till betygande f sin tacksamhet utlofvat att vid:sitt nästa pesök på Westervik taga med sig Abelino, len förfärlige i Appeninska bergen, eller nåson annan vacker röfvarroman till den artiga mshållerskans uppbyggelse och gamman. Så ungefär ställde jag mitt ödes horoskop ör den närmaste stunden. Ifrig att påskynda less fart, närmade jag mig nu hushållerskan: