mannen icke fick äka i stol på fjedrar var helt enkelt den, att så ofta han njöt den ringaste beqvämlighet, somnade han på ögonblicket. Det var endast genom skakning och en beständig fruktan för sina ben som han höll sig vaken på mjölkkärran. Vidare hade fru Grönlund en åttaårig son som hette Reinhold, för hvilken jag då var anställd informator, utan annan betingad lön, län behaget af att under den vackra ärstiden få vistas på landet och dricka så mycken oskummad mjölk jag orkade. Slutligen hade hon äfven ett vackert mörkbrunt sto med namnet Lotta, uppkalladt; såsom jag tror, efter henne sjelf. Lotta, som aldrig spändes för mjölkkärran, begagnades icke oftare än när frun i sin nya trilla, hvilken visst icke saknade fjedrar, skulle till Stockholm, för att indrifva sina fordringar — något som hon aldrig besvärade mannen med — .eller när hon besökte Djursholm och sin der vistande patron, hvilken icke var någon mindre personlighet än framlidne statsrådet grefve Wirsån, Fru Grönlund stod fullt upp lika högt i gunsten hos grefve Wirsen, som grefven hos Cart XIV Johan, troligtvis dock med den skilnaden, att konungen icke alltid med samma goda min lyssnade till sin ministers anföranden, som grefven till sin arrendatörskas. Wirsån, lika stor landthushållare söm statsman; kunde hela timmar språka med fri Gröplund om allt hvad till ett väl ordnadt landtbruk hörde och följde merindels hennes råd: En gång skall grefven till och med hafva sagt henne: Om min goda fru Grönlund så visst bure byxor som hon bär kjortel, så gjorde jag henne bestämdt till inspektor öfver alla mina gads. Bah, nådig grefvel! skall hon då hafva