dess yta och som voro bland de vackråste och egnaste jag någonsin sett, Slutligen kommo vi ned till stranden och stego ur vagnarne ned på den jemna : skugglösa sanden, hvarest icke en klippa eller ens. en liten kulle afbröt de af ingen Folmick mildrade solstrålarnes brinnande hetta. En lång rad af bränningar dånade skummande och förfärliga mot stranden, som om de dragit med sig hela den omätliga Atlantens styrka, Utanför bränningarne var hafvet klart och lugnt, utan annan rörelse än dess egen tunga vaggning. Längs bort sågo vi ett fartyg sty-. rande mot Newyork, medan enslup kom röende långsides för att aflemna en lots: Jag såg mot nordost, hvarest vattnet förlo-. rade sig i afståndets oändlighet, och följde det i tankarne, hvarest det sträckte sin blanka yta öfver en rymd af tre tusen mil, tills det badade de klippör bland hvilka jag som barn hade vandrat. Men mina drömmar afbrötos, i det en af herrarne tog min hand för att föra mig ut i sjösvallet, hvarest jag af vågens häftighet i hvarje ögonblick var i fara att mista både anda och fotfäste. , Då vi alla sålunda plaskat bland bränningarne och lyckligt återkommit på land igen, sågs väl aldrig ett sällskap at mindre intagande figurer. Somliga af fruarne hade styrt ut sig i långa flanellsklädningar och mössor af vaxtaft; men de flesta voro i dubbla kalikorockar och rothattar äfven af kaliko, samt herrarne i gamla aflagda skjortor och pantalonger, och med näsdukar bundna om hufvudena. Nu förstod jag anledningen till den allmäna sägen, att Må partier någonsin göras upp vid badenn. Vi voro naturligtvis drypande af saltyattnet, som rann i strömmar från våra kläder, och i detta tillstånd mäste vi dock åter sätta oss upp i vagnarne och fara hem, ty det fanns intet badhus der vi kunde ha bytt om kläder. Så helt och hållet voro våra kläder genomdränkta, att bottnen i vagnen der jag åkte blef alldeles fylld med vatten, som rann af dem; och under hela färden nödgades vi in