dessutom. förmögenhet, den kan jag heller ej.undvara. Men deremot nekar. jag ej, att jag med det mest lefvande intresse vill höra hvad du ytterligare kan upplysa angående förhållandet; ty — det är oj för att. säga dig någon komplimang — men det är ytterst intressant. Att på det sättet ha sinne för det intressanta, deri är det något fruktansvärdt.. Och så är det ock något fruktansvärdt: att under form af intressant vetande vara vetande att ens gudsdyrkan är gudsbespottelse, och så vidblifva den, emedan man en gång är van dervid. : I grunden är det ej så mycket att förakta Gud, som det är att förakta sig tjelf. Man finner det föraktligt, hvad som oförskyldt kan påver kas genom en -hustrus otrohet, att gälla för att vara mannen och dock ej vara det; man anser det för jemmerligt att vilja finna sig i detta förhållande, lifva i det. Men (hvad omöjligen kan hända någon utan genom egen skuld) att ha religion på det sättet att man sjelf vet, att ens gudsdyrkan är guds bespottelse och att så likväl vilja vidbli att låta det gälla, att man har den religionen: det är att i djupaste grund förakta sig sjelf. I hvad bittills skett, är det blott ett, som bringar mig att rysa; och jag ryser åter, i det jag betänker hvad jag vet, att jag en gång skall bli förstådd, när jag talar derom. Detta, som bringar mig att rysa, är följande. Medan mitt lif — om än svagt, i jemförelse med de härligas, som lefvat — dock uttrycker det, att ibe-. kymmer för sin själs frälsning kämpa för evigheten ! står jag omgifven af en samtid, som på sin höjd i egenskap. af publikum intresserar sig för denna sak. I en flyktig stämning låter man sig kanske gripas af hvad jag säger: i nästa ögonblick bedömmer man det estetiskt; i nästa ögonblick läser man hvad som skrifves mot mig; så är man nyfiken efter utfallet 0. 8. V., 0. 8. V.: kortligen man är publikom. Och ingen, ingen af dem faller det in, att de ju genom att vara menniskor äro lika vilkor underkastade som jag, att ock dem väntar en evighetens räkenskap, och att ett är visst, att evigheten sluter sig för allt hvad som i detta lifvet blott ville vara publikum, liksom de andra, Se, detta bringar mig att rysa, att dessa menniskor lefva i den föreställning, att det är jag som är i fara, medan jag dock så till vida, evigt förstådt, är långt mindre i fara än de, att ja8 kämpar: dock för evigheten. Och jag ryser åte när jag betänker, att detta föregår i kristenhet, a dessa samtida alltså äro ett samfund af kristna, so har 1000 på nya testamentet edsvurne lärare — och att så sanningen är; att dessa menniskor ingen aning ha om hvad kristendom är. Detta är rysligt; det är rysligt för mig att till den grad få rätt i hvad jag säger, hvad jag säger om, att kristendomen platt Få är till, och i hvad jag säger om hur det hänger ihop med vsanningsvittnenas förkunnande af kristendom. Sin öjupa leda vid det officiella hyllandet af kristendomens stiftare uttalar Kierkegaard sålunda: Som menniskan — naturligt — önskar hvad som kan nära och lifva lifslusten: så behöfver den, som skall lefva för det eviga, stadigt en dosis lifsle da, för att ej bli förgapad i denna verlden, utan fastmer rätt lära att vämjas och ledas och äcklas vid denna usla verlås dårskap och lögn. Har en sådan dosis. Gudmenniskan förrådes, förhånas, öfverges af alla alla, alla, ej en enda, alldeles bokstafligt ej en enda blir henne trogen — och så efteråt, efteråt, efteråt är det millioner, som på sina knän valfärdat till de ställen, der för många hundra år sedan hennes fot kanske gjorde ett spår; efteråt, efteråt, efteråt millioner som tillbedt en splint af det kors, på hvilket hon blef korsfästad ! Och så är det alltid, relatift, i samtidighet; men efteråt, efteråt, efteråt! Må man då ej vämjas vid att vara menniska! Ännu en gång, må man ej vämjas vid att vara menniska! Ty dessa millioner, som på knä valfärdade till hans graf, denna folkträngsel, som ingen makt förmådde skingra: det behöfdes blott ett, att Kristus kom åter — och alla dessa millioner skulle snart få fötter att gå på, för att gripa till harvärjan, hela trängseln vara som bortblåst, eller den skulle, som massa, i upprest ställning störta emot Kristus för att slå honom ihjel. Nutidens vacklande och karakterslöshet skildras slutligen på följande sätt: Det var en gång då mannen, förhöll sig till sig sjelf i en stor föreställning omt det att vara: karakter. Man hade grundsatser, grundsatser som man för intet pris svek eller frångick, ja, man gaf heldre sitt lif, utsatte sig heldre hela lifvet igenom för hvarje misshandling än att ge det minsta efter i sina grundsatser, emedan man förstod, att det att ge det minsta efter i förhållande till grundsatser är att uppge dem, och att uppge sina grundsatser är att uppge sig sjelf. Härigenom blef lifvet naturligtvis idel kinkighet. Och derför, hvartill alla dessa kir kigheter; var pladder — och du skall få se, alla kin kigheter försvinna! Var pladder, haf i dag en åsigt, i morgon en -annan, så åter den du hade i förgår, och så åter en ny om fredag; var pladder, gör dig sjelf till flera, eller utparcellera ditt sjelf, haf en åsigt anonymt, en annan med namn, en muntlig, en skriftlig, en som embetsman, en som privatman, en som din hustrus man, en annan på klubben: och du skall få se, alla kinkigheter försvinna, du skall se, du skall (medan alla karaktermenniskor, och i samma grad mer som de mer voro karaktermenniskor, ha funnit och bevittnat, att denna verld är en medelmåttig, en usel, en jemmerlig, en förderfvad, en ond verld, blott beräknad på slynglar eller pladder), du skall se, du skall finna, att denna verld år en herrlig verld, alldeles som beräknad på dig! Det var en gång då ,menniskan förhöll sig till sig sjelf i en oändlig föreställning om det att vara kristen, då hon gjorde allvar med det att afdö, det att hata sig sjelf, det att lida för läran, ech nu fann lifvet så kinkigt, ja så qvalfullt, att äfven de starkaste nästan dignade under dessa kinkigheter, krympte sig som ormar, och äfven åe ödmjukaste ej voro långt från att förtvifla. Och derför, hvartill alla dessa kinkigheter, var pladder — och du skall få se, alla kinkigheter försvinna! Var pladder; och var så antingen sjelf prest, prost, biskop, som — i kraft af helig ed på nya testamentet — en gång i veckan i tre qvart pladdrar något högt, men -för öfrigt ger allt högre en god dag, eller var sjelf lekman, som i tre qvart upplyftes af det höga, som presten i tre qvart pladdrar, men för öfrigt ger allt högre en god dag; och du skall få se, alla kinkigheter försvinna! Förfalska så i djupaste grund Guds eller kristendomens åsigt af detta lifvet, låt det vara dig könnemärket på, att vägen är den rätta, den Gud välbehagliga, att den (alldeles rakt mot Guds ord) är lätt — och du skall få se, alla kinkigheter försvinna, denna verld blir en herrlig verld, herrligare och behagligare och lättare med hvart århundrade det lefNT PETE EE VR EET SPA