MM MM MMMM HH MMMMMMMMM— sista timmarnes samtal varit ett verkligt tvångsarbete. Det var med oss som med lord Lovel i visan: Vi for, och vi for och vi for vår väg framåtp. Men ännu sågo vi ej skymten af en viss träbro, som blifvit oss anvisad såsom ett gränsmärke, och som skulle vara oss ett tecken att vi fullbordat hälften af vår resa; och det skulle naturligtvis vara oss en stor fröjd att veta, det vi då troligen ej skulle hafva mer än samma grad af otrefnad att genomgå innan vi hunno vår förlustelseort, likt den stackars tjenstgossen, som, då han tillfrågades hvarför han alltid längtade så mycket efter Juni månad, svarade: emedan jag från den trettionde nästkommande Juni ej skall hafva mer än nio år qvar att tjenan. Slutligen sågo vi den lilla strömmens vatten glindra mellan grenarne af några aflägsna träd och helsade med förtjusning första åsynen af hopp. Men då vi kommo närmare, funno vi den ramlad och utgörande en den mest pittoreska ruin, som skulle tagit sig särdeles väl ut i en skizz för ett album, men var alldeles otillgänglig, till och med för ridande och ännu mer för vagnar, så tunga och oviga som våra. Vid denna anblick blefvo de tvenne lejda männen på det högsta uppbragta och påstodo att öfveruppsyningsmannen borde få plikta för det han tillät bron vara i sådant -lägervall. Är det möjligtn, tänkte jag, att dessa vildmarker verkligen hafva nåson öfveruppsyningsman, eller öfver hufvud någonting som stöter på en bebodd verld? Att här komma öfver den lilla strömmen, om, ehuru ej bred, dock var djup och far18, var alldeles omöjligt; och det enda vi ade att göra var att taga en omväg till en. plats der den påstods vara helt grund, och! ler man således lätt skulle kunna yada öf-!. er den. Men då hände sig att vi gjorde i lit för stor omväg, så att vi aldrig mera I ommo tillbaka till stömmen, utan kommo å långt ur vår kosa, att vi helt och hållet ! örvillade oss, hvarpå min väninna började i erätta historier om huru benrangeln efter!