i MMnnnnnnn började sy med stor ifver, så snart hon satt sig ned. Hon underrättade oss att hennes man var en squire,, och att han gått till fätten, — hvarmed hon menade häradets tingsus. Då vi frågade henne om vi kunde få något till middag medan våra hästar pustade, svarade hon: Det lär väl gå an. Dermed ropade hon in sin äldsta dotter, en långslångrig flicka om fjorton år, med långa smala armar och ett mycket långt halmgult hår. Denna flicka tilltalade modren med ett: Hör du Famy (en förkortning af Euphemia) och befallde henne att gå upp på kammaren och ta på sig ett rent förkläde och sedan duka bordet och ta fram mat.x Då maten kom, var vår värdinna (som ansåg höfligheten fordra, att ständigt hålla oss sällskap) ännu lika tyst och ifrigt sysselsatt med sin sömnad, men hon bjöd oss att sitta ned och ta för oss, hvilket ville säga detsamma som att sätta oss till bords och servera oss sjelfva. Familjen hade naturligtvis ätit sin middag klockan tolf, den bland landtfolket vanliga mattimman. Som klockan nu var nära tre på eftermiddagen, var vår måltid tydligen ämnad att utgöra en blandning af middag och qvällsvard och bestod af det allra svagaste tå i en lackerad tekanna, med groft kantsocker upplagdt i en målad glasmugg; en god del tjockt och segt cider i en stenkruka, hvars ena gida pryddes af ett förärligt porträtt af Washington; en talrick, öfverfull med tungt, surt kornbröd, hvilket man ätt skulle hafva kunnat förblanda med stycsen af den jernmalm som man i Monmanths varrskogar finner kringströdda på marken; en upp, klyfd och stekt, liknande en liten fläckt rn, och hvilken vi hört huru Famy jagat, asttagit och dödat under första halftimman f vårt vistande i Squaukum; dertill kom ett tycke kallt salt fläsk, ett slags besynnerlig Örf som kallades fi Tumme-liten; ett fat ned grofva, hårda pepparkakor och ett annat agd insaltade gurkor af nära tyå fots längd. Det var tydligt att staden Squaukum ännu