Aftonbladet – 31 december 1856, sida 1

de sändiga vägarne nästan med samma fart om en släda; som detta slags åkdon förmodligen uppkommit der i landet; gå de allmänt och gälla under namn af Jersey-vagnar. De äro fyrhörniga, olivfärgade åkdon, med platt tak och tre säten, inberäknadt kuskbocken, hvarest vagnens egare merändels sjelf åker. Dessa åkdon skulle våra bra nog, om de ej hade det felet att vara utan fjedrar, Kvilket gör att passagerarne få en något häftig motion, då det alltid köres i frisk fart, så snart den djupa sanden ej tvingar: hästen till en långsam skridt, fot för fot — detta sednare -var för det mesta händelsen på vår resa till Squan. Bakom oss följde i ännu långsammare mak en verklig bona-fide lastvagn af grofva och koölossala dimensioner, förd af tvenne lejda karlar (ungefär hvad vi i. Europa kalla tjenare) samt fullt lastad. Denna lastning bestod af kappsäckar med våra kläder; lårar innehållande porslin, knifvar, gafflar, skedar m. m.; korgar med kallmat (det hade varit ett oerhördt kokande och stekande dagen förut); madrasser, bolstrar, kuddar och linne; bössor och åtskilliga till fiske hörande don; der fanns kortligen allt som ansågs oundgängligt nödvändigt för vår beqvämlighet under de få dagar vi skulle tillbringa på ett ställe der inga förnödenheter stodo att få. Passagerarne i första ekipaget, såsom vi af artighet benämnde det klumpiga åkdonet, voro min värdinna och hennes la barn, hennes brorsdotter och jag samt en irländsk flicka, som skulle föreställa kammarjungfru. Herrn sjelf satt på kuskbocken och körde. Nöjet af färden var ej stort. Vägen gick ; hela dagen genom barrskogar, som föreföllo mig ändlösa, och genom sand af som det I tycktes omätligt djup. Vi sågo ej till ett lenda hus, ej ens någon jägares koja, ehuru I dessa skogar öfverflöda af vilda djur: Ett litet afbrott i scenens enformighet var då vi I kommo till spåren af en nyligen utbrunnen I skogseld, en sådan som ofta under flere dagars tid rasar i dessa vildmarker. Vi ur