sta hugg och fann tätt bakom hans venstra bog ett stort hål der min knif inträngt. Vi voro hu i fullkomligt handgömäng. Jag var fullt besluten att hän ej skulle undgå mig. Döden här var mycket att föredraga framför döden i lägret. Min fiende tycktes fattad af samma beslut, och slag och hugg vexlades med förfärlig hastighet och under djupaste tystnad. Vi stredo af samma fasansfulla orsak. Hungersnöden hade gjort oss båda likgiltiga för lifvet. O Brutus! Hvad jag saknade dig då. Fem minuters hjelp af dig skulle besparat mig månget hårdt slag och månget styggt ärr. Slutligen fällde ett lyckligt hugg, eller möjligen ett halkande i blodet, björnen på sidan; jag var öfver honöm isamma ögonblick. De ansträngningar han gjorde med sina förfärliga ramar (jag har en af dem der hemma) hade så när kullkastat äfven mig, men jag var lika flitig med knifven som han med ramarne. Huru länge striden kunde hafva varat eller Huru den skulle slutat vete Gud, om ej björnen lyckligtvis fattat mitt kruthorn med den der bredvid hängande väskan mellan sina tänder. Jag hade sinnesnärvaro nog att köra dem längre in i hans gap och ned i halsen, och medan min venstra hand qvarhöll dem, så arbetade den högra med; knifven i hans sida. Jag fann snart att qväfning skulle följa härpå, om jag blott kunde hålla ut länge nog. Jag vet knappast huru jag bar mig åt föratt kunna sitta TE på hans oerhörda kropp, ty han gjorde de fasligaste ansträngningar för att resa sig. Men jag höll mig fast och märkte slutligen till min stora tillfredsställelse att håns rörelser blefvo både mindre täta och mindre häftiga. Ännu några ögonblick, och några få hugg till afgjorde striden, och min fiende låg död framför mig. Ni behöfver ej fråga hvad mitt första gö