tande den herrligaste syn som någonsin visat sig för detas blickar; Det var ett friskt spår i sanden af något mycket stort djur. Hjertat flög mig upp i strupen, i det jag drog min gördel fastare kring lifvet och genast begynte följa spåret. Allt som jag gick fråmåt, blef det tydligare, till dess jag slutligen fann att jag måste vara djuret helt närå. . Några få steg till upplöste alla mina tvifvel; i en liten tät lund af salvie-buskar såg jag för första gången i mitt lif en grå björn. Vi måste i samma ögonblick ha blifvit hvarannan varse, ty han närmade sig på samma gång som jag. Han var ett oerhördt stort djur men, liksom jag, nära ihjälsvulten. Jag höjde min bössa. och sköt, men jag måste varit alltför ifrig för att kunna sigta väl. Jag fann sedermera att min kula träffat honom i bogen, men då visste jag det icke. Vi närmade oss å ömse sidor, till dess vi slulligen drabbade tillsammans. Jag minnes väl hans små röda ögon då han blängde emot mig och det vilda knakandet i hans käkar, betäckta som de voro af ett blodigt skum. Jag hade af gamla jägare hört talas om den förfärliga grå björnen — huru allt flydde eller gaf vika för honom — huru kulor ej, åtminstone i synlig måtto, gjorde någon verkan på hans hud, och hurusom ett anfall af honom var detsamma som en säker död; men om jag tänkte på något af allt detta så måste det förlorat sig i det vanvettiga raseri, som tanken på möjligheten att få stilla min hunger väckte inom mig. Om der i stället för en björn funnits ett dussin, skulle jag lika oförväget I kastat mig öfver den närmaste. Vi möttes! Jag bär på denna skuldran (här är det, jag skall visa er det), märket af vårt första sammandrabbande. Jag kände det knappast då, ehuru som ni ser det lemnat ett styggt ärr. Jag undersökte efteråt mitt för