Aftonbladet – 28 december 1855, sida 2

xOm ni skulle stiga upp, onkel Bill, så kunde vi ju i allsköns ro prata om saken innan ni ger er af Gamle Bills lifsandar reste sig ånyo vid detta tilltal och han sjelf med dem; och det med en styrka och en liflighet, att han tycktes kunna rå på både squiren och hvem som helst. De satte sig båda framför brasan, med bordet emellan sig och spirituosa och socker i öfverflöd. Glas efter glas fylldes och tömdes och fylldes åter, till dess de båda voro litet på tre qvart. Emellertid hade gossarne återkommit. Då de funno huru sakerna förhöllo sig, hade de gått efter en gammal fiolspelare, posterat honom i spiselvrån och derefter sjelfva smugit sig in i rummet. Jag säger er squire, jag har den bästa bössa som — han tystnade tvärt och lyddes. Hvad är detta ? skrek gamle Bill, då ljuden blefvo allt starkare. Förbaskingen äke det gamle Jöns med sin fiol! Ska vi mte ba oss en reel), squire? Squiren tog honom på orden. Gossarne slöto sig till dem, och omkring två timmar före dagningen voro de båda gamla hedersknyflarne så möra att de måste bäras i säng. Och nu vet ni huruledes gamle Bill kolade af.