Aftonbladet – 28 december 1855, sida 2

sentationen, äfven kunna päräkna samma framgång som sistnämnde stycke. Det erbjuder isynnerhet ett godt tillfälle att tillgodogöra de ganska goda musikaliska ressurser Mindre teatern numera eger. Dekorationerna, af hr Cadovius, äro särdeles vackra. Vi återkomma till en något närmare redogörelse för stycket och utförandet. ERS — Ett större arf har, enligt Ötesundsposten, tillfallit en äldre pastorsadjunkt itrakten af Helsingborg, nemligen vice pastorn Althin i Allerum. Genom hustruns hörande till de 140 Wenmanska arfvingarne erhåller hr A. en så stor andel i 3 millioner sterl., att räntorna för hans lott uppgå till 20,000 rdr rgs. Summan är deponerad i Amsterdams bank, sedan nu rättegången derom blifvit afgjord. — Man läser i Nya Wexiöbladet för den 21 dennes: Uppå anmälan af länets höfding om behöfligheten och nyttan af elektriska telegrafens utsträckning äfven till vår stad, hvilken, såsom varande den enda i länet och derjemte säte för både landshöfding och biskop, väl kunde vara värd en sådan påkostnad i jemförelse med många andra mindre betydande orter, der telegrafstationer blifvit inrättade, har skrifvelse ankommit från chefen för telegrafverket i riket med begäran om upplysning om priset på telegrafstolpar utåt linien. Vi kunna således hoppas, hvad o nämnde skrifvelse gifver vid handen, att redan n år genom telegraf komma i förbindelse med den ö riga civiliserade verlden. Konungens befallningshafvande har redan vidtagit förberedande åtgärder iafseende på anskaffande af de nödiga telegrafstolparne. Lämplig lokal för telegrafbyrån har staden förklarat sig villig att upplåta. Också synes en telegraflinie, som går tvärt igenom landet, vara af behofvet påkallad. En hvar finner utan bevis, hvilken ofantlig lättnad vid telegrafdepeschernas afsändande mellan orter inom landet derigenom skulle vinnas. Vi kunna derföre ej annat än glädja oss åt hoppet om en telegraftråds dragande hit, på samma gång vi anse en sådan åtgärd, förutsatt att den kommer att fortsättas vidare till östra kusten, vara för hela landet både nyttig och nödig. : — — — En tjenstepiga i Helsingborg har af dervarande rådhusrätt blifvit dömd att, enligt 3 kap. 8 S missg. balken, böta 16 rdr 32 sk. bko, emedan hon oskriftad begått nattvarden. Med anledning häraf innehåller Öresundsposten följande: Domen är fullkomligt öfverensstämmande med lagens stadgande och att pigan blifvit till åtal anmäld är ingalunda besynnerligt, alldenstund i motsatt fall pastorsembetet sjelf skulle gjort sig förfallet till ansvar enligt svensk lag. Hvad åter sjelfva ifrågavarande lag angår, torde den vara i hög grad olämplig och tycks hvila på den orimliga katolska föreställningen att det är presten, ej Gud, som skall förlåta synderna, det vill säga mottaga syndabekännelsen och gifva aflösningen, skriftermålets ändamål. Nu förråder det likväl den mest krassa tro, om man antager att en prest kan göra det ringaste till eller ifrån i fråga om syndernas förlåtelse. Och äfven om han ansåges ega denna makt, tycks det vara stor narraktighet att pålägga den straff eller böter. som ej af presten fått ett muntligt intyg om sina synders förlåtelse. Men så beskaffad är nästan hela 1687 års kyrkolag, — en väfnad, hvarmed statskyrkans presterskap beherrskar och inverkar demoraliserande på hela nationen. Angående särskilt lagens tillämplighet på personer som stå under tjenstehjonsstadgan, är den så mycket mera orimlig, som en husbonde eller matmoder eger rätt att äfven på en sådan dag som nattvardsdagen upptaga en tjenares tid, så att den kan komma försent till ett skriftermål. Härvid fäster lagen intet ende. I förevarande fall, som väl i de flesta dylika, kände den brottsliga ingalunda en så orimlig lags tillvaro, hvaröfver man ej kan undra. Böterna öfverstiga hennes årslön med 7 rår. Hon kommer om några dagar att insättas i fängelse om hon ej kan gälda denna, i hennes ringa vilkor, stora summa. Det beror nu på om några ädelsinnade menniskor vilja rädda ett fattigt offer för en usel Jag. Subskription härför kan ske i Ewerlöfska bokhandeln. — Då det utan tvifvel intresserar svenska allmänheten att se huru det nyligen afslutade fördraget mellan Sverge och vestmakterna uppfattas af den officiösa ryska pressen, hafva vi trott oss böra här anföra hvad den ryska tidningen Le Nord yttrar om detta ämne i sitt nummer för den 21 dennes: Ändtligen har Monitören talat, och vi måste öppet erkänna att — såsom man tillkännagifvit — någonting är underskrifvet mellan Frankrike, England och Sverge. (Här följer en redogörelse för traktaten.) En artikel i Times, som vi här nedan öfversätta och som vi ej på nytt skola underkasta någon analys, visar att Storbritannien ej var utan djup oro för de vådor som en dag kunde uppstå för detta välde, om Ryssland inrättade åt sig nägra hamnar i några vissa af Ishafvets fjordar. Frankrike och England hafva yrkat på att svenska regeringen skulle ingå en formlig förbindelse, som kunde trygga dem i detta hänseende, och svenska regeringen har unnat dem denna tillfredsställelse genom att underteckna fördraget af den 21 Nov., hvari utan tvifvel icke en rad blef införd, som icke var öfverensstämmande med konung Oscars afsigter, och som, i händelse af ett angrepp från Rysslands sida, försäkrar denna monark om de båda makternas hjelp. Vi skola villigt erkänna att detta fördrag ger en garanti åt Frankrike och England, om de hyste något misstroende mot Sverge och Norge, men vi söka förgäfves något enda skäl hvarföre man deri skulle kunna finna ens skenet af något slags fientlighet mot Ryssland. Frankrike och England hyste oro, konungen af Sverge har lugnat dem genom att gifva sitt ord på att deras farhågor voro gripna ur luften, så vidt de kunde föranleda dem till något tvifvelsmål om hans