Aftonbladet – 28 december 1855, sida 1

gjorden. Kulan afskar den med lätthet, ehuru på hundra trettio alnars afstånd, och ryttaren föll med sadeln till marken. Jag fick min häst och lemnade den kanaljen att fortsätta färden på sadeln. Jag hörde aldrig ett ord om honom sedermera, och huruvida han någonsin framkom till målet för sin resa vet jag icke, men jag hade gjort ett lyckskott och tog min häst hem till betesmarken igen. Gamle Bill hade i sina unga dar varit utsatt för många sorger och bekymmer och kom ofta i tillfälle att frukta, det nådens tid var tilländalupen för honom. Han försjönk då i ett melankoliskt tillstånd och intog sängen, ibland för en hel veckas tid, under det han försökte att göra upp sin räkning, men aldrig lyckades. Under denna tid sade han aldrig ett ord mer än: det är snart slut med gamle Bill. Femton årefter ofyannämnde kappridning — han var till åren redan då — kolade han af. Djup snö betäckte marken, och han hade på flera dagar ej kunnat komma utom dörren. Då kröp kröp han till kojs, ochitvå hela dar låg han med slutna ögon och talade ej ett ord. Man vakade under tystnad vid hans säng — hans puls var häftig — andedrägten tung; men på fjerde aftonen kom han till sig igen. Hans gossar, som med oro vakat vid hans sida, blefvo nu lugna; en god middag tillagades; gamle Bill åt af hjertans rund, och efter en styrkdryck öfver hela a beredde sig gossarne att gå på jagt. Ni får ej gå, gossar — jag begynner känna ipå mig att jag skall kola af, sade gamle Bill med en suck. Å Bah, farsgubbe, ni är ju bra — har al drig varit bättre i hela er tid! sade en aj gossarne. Bättre att ni inte går — ni får inte gå — ni skall finna mg död när ni kommer till