Aftonbladet – 28 december 1855, sida 1

kofrade sig, gifte sig ej många år derefter, och ända från den tiden har aldrig funnits någon så inflytelserik person som han. Han var fredsdomare, innehade två eller tre olika hedersposter och kunde med sin favoritbössa på tvåhundra alnars afstånd knacka dagsljuset ur ett kalkonöga. Jag erinrar mig flera bedrifter jag hört berättas om honom i skjutväg; en af dem skulle kanske här ej vara ur vägen. Jag hörde den af gamle Bill sjelf. Han hade en gång en vacker ung häst, sade han, som blef honom frånstulen, och han begaf sig ut att jaga tjufven och tog sin favoritbössa med som sällskap på vägen. Hästen var på ett eget sätt skodd, och han kunde sålunda följa tjufvens spår fram till en småskog, genom den och allt framgent i två dagar, då han på en gång förlorade spåret. Här,, sade gamle Bill, begynte jag tappa modet; men Jag visste att gossarne skulle skrattat åt mig, och att jag aldrig skulle få höra talas om annat än min misslyckade tjufjast, om jag kom hem utan hästen. Plötsligen hörde jag någon hvissla rakt framför mig och red på för att se hvem det månde vara. Då jag vände omkring några täta buskar, hvem får jag se, om inte Hufvensggjdande på min häst; och just isamma ögonblick såg han sig om och fick syn på mig. Då begyntes leken. Han sporrade och jag sporrade, och båda våra hästar tycktes ha fått vingar. Vi redo på detta sätt mil i minuter under nära tre timmar, och ingendera vann en tum på den andra. Jag red för min häst och han för det kära lifvet Men jag kunde ej hinna honom på något sätt, för han hade bästa hästen. Jag hade min bössa, men jag var rädd att skjuta. Slutligen fann jag dock att intet annat var att göra, ty han var nu enhundra famnar framför mig, och min häst började tröttna. Jag höjde bössan, sänkte den sedan sakta och sigtade på sadel