Aftonbladet – 28 december 1855, sida 1

in i hans strupe; men ingen tid fanns att draga knifven tillbaka, ty de öfriga voro nu helt nära. Återigen hade han en tätt invid hälarne; men den segå knölpåken svek ej den behjertade mannen, och vargen föll, krossad af det herkuliska slaget. Nu kunde jag knappast se jorden mera, så fasade min själ vid tanken att han allt mera närmade sig remnan — ett förfärligt svalg af tolf fots bredd — skulle han kunna nå andra sidan? Omöjligt, uttröttad som han var; dessutom framställde sig en ytterligare svårighet deruti, att den motsatta sidan var något högre än den på hvilken han befann sig. Han närmade sig afgrundens brädd — han tvekade — det var ingen tid att förlora — redan voro ett dussin af de rasande vilddjuren i begrepp att sluka honom — han stötte ena ändan at sin I knölpåk hårdt i marken och slungade sig med jett förtvifladt språng öfver svalget; — hans I fötter nådde åter marken — hans händer grepo konvulsiviskt omkring en gren af ett ungt i träd, och han var frälsad, — men nej! — j den tunna jordskorpan, rubbad af hans häfi tiga språng, gaf långsamt vika under hans I fötter, tills han blott med händerna hängde ,qvar. Han sträfvade för att åter få fotfäste. i men förgäfves. Den späda grenen böjde sig — brast — och han sjönk ned uti djupet, : följd af ett jordras som fyllde luften med eti buller såsom af en jordbäfning, och lemnadc oss i ovisshet om den arme löparens öde. i —— iluraledes gamle Bil kolade af. Fader William, eller som han gemenliger ellades Gamle Bill, var en bland de tidi ;egarne vesterut. Han lemnade de? gamla n teh såsom ännu ganskt ung och slog sig ned i en vacker trakt när en af våra småfloder. Han växte till och för I gare ny