Aftonbladet – 28 december 1855, sida 1

tycktes hejda dem i deras vilda framrusande. Men hvar var Girden? Ralph kastade en hastig blick omkring sig — blott en enda blick — han såg att den stackars löparen ej fanns ibland oss och sprang upp, som hade han ej velat stahna der i säkerhet och låta den olycklige ynglingen dö allena. Men innan han kunde: sätta sin plan i utförande, hördes den springandes snabba steg, och nästa ögonblick sågs Girden ila fram emot oss med det långa håret fladdrande för vinden och förföljd af oräkneliga vilda fiender. Jag ville varna honom, men min tunga klibbade fast vid gommen. Der tycktes ej finnas något hopp; bakom och framför honom rusade de vilda odjuren framåt i fullt raseri, slutligen äfven från södra sidan, medan den förut omnämnda bergskrefvan på motsatta sidan gapade emot honom, såsom hans enda vådliga tillflyktsort. Vänd, Girden! Fort till bergskrefvan! ;skrek Ralph med hes röst, och löparen stannade för ett ögonblick då han nu först varseblef att han var kringränd. Men här var ingen tid att tänka; snabb som en pil vände han och sprang med vindens hastighet uppför den långsträckta höjden på andra sidan remnan, Snart måste han uppnå dess kant och falla ett rof för sina förföljare. Medvetandet nästan öfvergaf mig då jag följde hans gestalt, der den ilade framåt. Den oupphörliga elden från våra skjutgevär förlängde med några ögonblick hans lif, men våra hjertan isar des af fasa då vi funno att ammunition började tryta. Plötsligen tog den närmaste vargen ett språng och klängde sig fast vid den flyendes axlar; de öfrige voro ännu på ett litet afstånd ifrån honom. Med en rörelse, snabb som ljusets, vände löparen sig och skakade af honom, innan hans tänder ännu hunnit bita sig fast, stickande en knif djupt