Aftonbladet – 27 december 1855, sida 2

eh utomkring sattes stötter för att gifva det sele nog yrkar en grof stege gjordes äfven, ör att vi med lätthet skulle kumna komma ipp, men isynnerhet för de så kallade löparne, vilka hafva det farligaste uppdraget vid vargskallen. Dessa plattformer vero uppresta nära kanten af ett sextio fots brådjup; mot nordost, på emkring femhundra fots afstånd ifrån 04s, uppsteg em bergstopp, sträckande sig högt öfver våra hufvuden och sluttande ned mot en remna i berget af omkring telf fets bredd. Motsatta punkten var någet lägre äm den på hvilkea vi befunne ess eeh sluttade hastigt ned mot en liten slätt, hvarest vi uppslagit vårt läger. Framför oss syntes em ändlös skog, hvarest här och der on håla öppnade sitt starta gap, medan det skimrande månljuset blett ökade dess hemska anblick, Grenar af tall fastsattes vid de större träden oeh påtändes, för att sätta Oss i stånd att tydligt kunna urskilja allt närmast omkring oss. Vi beordrades derefter att intaga hvar och en sin ställning. Bob och jag befunno oss på samma plattform, hvaröfver han med mycken beredvillighet åtog sig befälet. Nu var tiden iane för löparne. Jag hade aldrig förr varit med vid någon dylik jagt och hade derföre blott en ganska otydlig föreställning om deras skyldigheter. 6 irden och Ralph, de tvenne rörligasto och lifligaste männen i sällskapet, beredde sig att ge sig af på den vådliga färden. Girden var redan i ordning, men Balph aftog sin jagtröck och skinnstrumporna jemte allt som på något sätt kunde hindra honom i farten. Derefter tog han upp ur sin jagtväska roten af en giftig och starkt uktande ört, hvaraf de lade några små bitar i sina mockasiner och höllo återstoden mellan fingratne, i det de båda på en gång stego ned från framsidan af vår lilla skans, försigtigt glidande framåt, med blickarne ifrigt spejande omkring sig och på ungefär hundra alnars afstånd skiljande sig från hvarandra, Ralph tagande en sydostlig riktning, medan Girden styrde kosan 2 nordost. Den yWersta ängslan visade sig nu ho: