Aftonbladet – 27 december 1855, sida 2

De som aldrig deltagit i dylika vargskall eller ekirlse, som de kallas, hvilka nierändels företagas vid månsken, kunna ej göra sig någon föreställning om de fasor hvaraf de äro åtföljda. Att se myriader af vargar framför er, tjutande och slungande brinnande ögenkast emet er, sora om de ville bryta genom dea harikad som hindrar dem från att uppsluka er — det är i sanning ett förfärligt skådespel och väl egnadt att uppkalla inom jägarens bröst all den köld och inaxhaftighet hvaraf han är mäktig. Det var klart månljus då vi framikomme till dem plats som blifvit vald till skådebana för våra operationer. Turkisag företedde en helt annan anblick än Blå Åsen, Den sednaro höjer sig ädel och imponeraade, medan den förra framställde ett seenori af helt annat slag, hvilket ingaf er en känsla af ödslighet, som uppvräckte en hemlig förfäran, och som kom er ait se er omkring, som om ni väntat er att få skåda någonting oförklarligt, fasaväckande. Mörka och dystra hålor och brådjup mötte ögat P alla sidor; men hvarhelst en slät fläck sågs var den tätt bevuxen med korta träd, hvilkas grenar utsträckte sig till ett ofantligt omfång, så att de stundom nästan bortskymde månen. Den plats der vi ämnade uppslå våra förskansningar var i den ödsligaste trakten vi germa kunnat finna och, såsom det sedan visade sig, ett tillhåll för de fleste vargarne. Först grepo vi alla verket an med våra yxor ech röjde on plats af omkring femtio fots omkrets, genom att hugga ned de smärre träden, hyaremot de större naturligtvis fingo stå qvar. Vid vestra sidan af denna röjda plats uppreste vi våra förskansningar på följande sätt: tjocka grenar af de fällda träden drefvos ned i jorden, på sex elier åtta tums afatånd från hvarandra, med en höjd af omkring åtta fot öfver jorden; sedan fiätades deremellan en stor mängd smärre grenar och buskar, från marken och ända upp, bildande likasom en sterk korg eller nätverk; tvärt öfver lades stera grenar, utgörande ett temligen fast golf;