se jag visste nog att Tom, då han fann att han bara hade farsgubben framför sig, i stället för mig, icke skulle ge sig till tåls, förr än han på ett eller annat sätt kom i fejd. Jag medger gossar, att min stråt, då jag vändt näsan mot hemmet, ingalunda var att jemföra med en bi-linie; det sockrade bränvinet hade gjort mig mäkta slingerbent, men lur det var så kom jag ändå ned i kanoten utan tecken till något vapen med mig, mer än min åra, ty jag hade glömt bössan och knifven der uppe. Det var just nätt och jemtljust nog för att visa, att der var betar och sågare i mängd, och just nog kornvatten invändigt för gd, 8 S att. göra en likgiltig för allt sånt. Jag kände mig dessutom stark som en bjesse, och båten hade inte skjutit tre famnar från land förrän — krick, krack, schurr — och der låg jag. Fören körde just upp mot en sågare, ekan stupade öfver ända, och der låg jag och sprattlade i. elementet, Inom en sekund slängdes jag af vågen mot en bet och var ej sen att fatta tag i den, medan gamla Missouri fräste och iväste omkring mig, som om hon fjeskat åstad mot utloppet, för att hinna rik tigt smutsa ned Missisippi, Jag var inte mycket rädder af mig, men inte tyckte jag just ändå om att hänga der till dagningen; och inte ville jag heller göra något väsen så de skulle tra att jag var harhjertad. Jag hade satt mig på toppen af beten, och satt just och fundera på hur jag skulle bära mig åt för att komma i land, då jag upptäckte en karl som satt på stranden. Till en början tyckte jag han såg så mörker ut i rocken så jag tänkte det var Tom SeHers; för se Tom hade gjort sig en svart linnerock till dansgillet, med sammetskrage och granna knappar, som han tyckte var hiskeligt fin. Sen jag sett!en röra sig framåt ett par gånger och sätta sig ned på hälarne, tänkte jag, att jag kunde väl ge til ett hojtande åt honom; men han tycktes. vara så mäkta drucken att jag inte trodde jag kunde få stor hjelp af honom. Tomp), skrek jag, kom ut hit med en båt och hjelp mig i land, så är du hederlig.