Aftonbladet – 24 december 1855, sida 2

hon lätt hittat vägen, ty brottet bebor här ett stort hus — nästan lika stort som Guds eget heliga hus. 4 Med sina blåfrusna händer bultar hon länge förgäfves på de tunga portarne, hvilka, dystra och kalla, betrakta flickan, ehuru hennes hjerta längtande klappar så, att hon sjelf hör dess slag. Ett sådant litet varmt barnhjerta kan röra stenar — men fängelsets portar äro obevekligare än till och med grafvens. I förboppning att någon skall komma från eller till fängelset, sätter hon sig väntande på trappan, sökande under tiden att stampa värma i sina våta och kalla fötter. Mörkret faller emellertid allt tyngre öfver staden. Snart tändes ljus i alla hus, både höga och låga. Från alla fönster strömmar ljussken, som talar om glädje och trefnad derinnanföre. Ljusets högtid har ingått — och den som eger ett rätt barnasinne skall, likasom barnet jublar öfver julljusen, fröjdas öfver att i sin själ skåda det herrliga ljus, hvars sken är sanning och upplysning, och hvars värma är kärlek och försoning. Ega vi väl beklaga det fattiga barnet, som i den mörka och kalla qvällen ensamt hvilar på fängelsetrappan, då vi jemföra henne med barnen 1 dejvarma och ljusa boningarne? Vi läsa svareti flickans hjerta, fullt af oskuld och kärlek. En vaktknekt utkommer slutligen från fängelset, han ämnar sig till sit hem, der hustru och barn vänta honom. För denne framställer Anna sin begäran, att få besöka och r. Med förklaran le bifali borta, och d i g : fångarne utan land höfdingens til ndar vaktknekten bort och lemnar flickan åter ensam; men innan han ens hunnit fullkomligt uppfatta svaret,