Aftonbladet – 24 december 1855, sida 2

bäras å bröstet, blifvit tilldelad oficerare af! armen och flottan, hvilka bevistat fälttågen under högstsalig konungens, dåvarande kronprinsens befäl, och som af vederbörande embetsmyndighet dertill blifvit föreslagne. : Har den vederbörande embetsmyndigheten som här är i fråga, varit konungens rådgifvare? Vi veta det ej, och anteckna blott möjligheten. Hvilken betydelse har väl detta, till sitt j väsende lika egna som nymodiga riddarslag? ! Detta är en fråga, som helt naturligt påtränger sig hvarje sundt omdöme som vårdar sig .att söka rimliga anledningar till förekommande tilldragelser, de der, ehuru inför den filosofiska synpunkten så likgiltiga som helst, likväl måste tilläggas en betydelse, då de utgå från högsta maktens innehafvare och utöf, vare. Man har visserligen sett, och man ser ännu ii dag, medaljer utdelas, att bäras af hela krigsI härar, såsom utmärkelser för deltagandet uti stora fältslag, såsom exempelvis de medaljer hvilka af de allierade just i detta ögonblick j utdelats till de tåppre eröfrarne af Sebastopol, i och af ryssarnes kejsare för det i den sednare I krigshistorien oöfverträffade försvaret af sami ma stad; men man har sig åtminstone icke j bekant att så beskaSade hedersteckeh ens j blifvit ifrågasatte några och fyratio år elter den tilldragelse, som skulle hafva dertill gifvit anledning, och möjligen deri haft sitt Te rättigande. Det lärer också blifva ensamt Sverge förbehållet att förete någonting jemförligt med jden nyligen inom vår armdå skedda medaljutdelningen. Hvad betyder den, fråga vi oss ånyo? Företedde svenska armåns deltagande uti det europeiska kriget 1813 och 14, emot den dåvarande verldsherrskaren Napoleon I, några särdeles utmärkta krigsbragder? De krigförande makternas historiografer och krigshistörien i allmänhet förmäla åtminstone ingenting derom. Dessutom, hvad som i detta afseende möjligen kunde belönas skedde äfven då och, man kan tryggt säga, utan njugghet, både med svenska och utländska 3. k; hederstecken eller ördnär. i rens Huru skall man förklara sjelfya tanken att nu, efter tillryggalagde 41 år, stämpla det ifrån den tiden ännu i tjenst varande armåns befäl med ett tecken, att de såsom kornetter; fänrickar eller, med alltför få undantag, högst sågzom kaptener hafva bevistat 1813 o; 14 årens fälttåg? Utgör det då verkligen någon, rättighet till utmärkelse att i fred och ro hafva deltagit uti lusteller öfningslägren ända ifrån den tiden intill nu? Vi anstränga fruktlöst vår tankeförmåga för att utfinna någon rimlig tanke uti denna ådagalagde lystnad att få er vedermälen af en nåd, hvilken vid granskningen förlorar allt möjligt värde, om den icke vid utöfningen innebär ens en skymt af 1ättvisa eller takt; och en sådan åtgärd från det håll, som på det underdåniga slafoch hofspråket gemenligen tituleras med superlativer af vishet) liksom af saliyghet, är det betänkligaste af alltsammans. Huru skall man förklara, att de uti 1813 och 14 årens krigstilldragelser minst bemärkte dåvarande kornetter, fänrikar och Töjtnanter blifvit benådade med ett hederstecken, som af vederbörande embetsmyndighet icke ännu synes blifvit föreslaget, exempelvis för generalen friberre Bror Cederström; som blesserades under dess tappra beteende vid Bornhöft — säkerligen under det kriget en af de svenska truppernas vackraste vapenbragd — och icke heller för generalmajoren Edenhjelm, som vid ett an) I nat tillfälle med sitt artilleribatteri ådagalade att man, med en för mången med eller utan anlag ruinerande kostnad, ej behöfver påtvin-. gas professorsskapet genom Marieberg, för att med utmärkelse på slagfältet kunna fylla krigareyrkets fordringar när det gäller? Många andra oförklarliga missförhållanden att förtiga, hvarvid förbigåendets principlöshet skulle väckt I mäångens billiga harm, ifall utmärkelsen i sjelfva . verket innebure något annat än en blott tan-) ketom maktutöfning. Vi vilja härmed icke hafva sagt, att sjelfva grundtanken skulle ge-. nom ett ibetänksammare tillvägagående vidl. utförandet hafva vunnit det allraringaste. Nej, efter vårt förmenande på intet vis! Vi vilja dock icke föreställa oss att detta ovanliga riddareslag varit beräknadt såsom en rotest mot dem, som med skoningslös stränghet blottat, och ännu fortfarande blotta, grundtanken uti och de med sällspord oförbebållsamhet åt allmänheten testamenterade beve; kelsegrunderna till 1812 års svensk-ryska fa-. miljepolitik. Men kan det väl vara möjligt att man medelst uthängandet af dessa, lika som Sanct Georges smalrandade band, på en del af armåns äldre befäl trott sig kunna imponera på mängden, genom påpekandet att af dem, som varit de oskyldigaste verktyg till resultaterna af 1812 års svensk-ryska politik, ännu några äro vid lif och i tjenst? en desse äro ju 3å få och derjemte så utan all intelligensens delaktighet i det skedda, att denna tydning f f ft I l t r e ä S vöre en orimlighet. När man söker utan att. finha, så ställer sig för föreställningen både likt och olikt, och tanken kommer likväl icke så helt och hållet utur luften, ty ibland de benådade finnes också den som i hög grad i minnet återkallar 1812 års svensk-ryska poa k P s g litik, och denne är en af de få Sverges ge-l, nom öppna bref förklarade Herrar — generallöjtnanten grefve Carl Löwenhjelm — , som 0s3 at RSA rote os 3 I AN hon lätt hittat vägen, ty brottet bebor här ettö stort hus — nästan lika stort som Guds eget? ! heliga hus. te ve At AR AK.