Aftonbladet – 24 december 1855, sida 2

!gars umgänge med den yttre verlden, hade j shärt reda på Annas förhållanden; och med j detsamma försvann också misstroendet. Från I början till slät kände han nemligen fångens olyckor, dem han i korthet berättade för sin fru, med den påföljd att, när han slutat, ingenderas ögon voro torra. Nu dröjde det ej länge innan Anna, åtföljd af en bland husets tjenare, åter var på väg till fängelset, dit hon denna gången utan svårighet inkom. Ett från landshöfdingen medfördt bevis öppnade äfven faderns cell. — — — Men säkert känner läsaren, likasom berättaren, föga håg att hit intränga: den högtid, som här firas, skulle störas af en främlings öga, huru deltagande det än vore. Det är nog för oss att veta, det äfven ifångens tysta cell nu var verklig julafton! Sednare samma afton, efter det barnjublet i landshöfdingeresidenset tystnat och landshöfdingen återkommit till sina enskilda rum, fann hah der en mängd bref, som posten nyss medfört, och deribland ett, som innehöll öfverrättens dom öfver fången: Den förklarade dråpet vara skedt i rätter lifsnöd, frikände samt återställde den olycklige utan fläck åt samhället. Några minuter derefter stod landshöfdingen i fångens cell. Flickan hade insomnat, med hufvudet hvilande i faderns knä; och denne var, vid skenet från en matt lampa, fördjuad i läsningen af sin aflidna hustrus psalmbok, som åtföljt honom i fängelset. — Han hörde domen uppläsas; och denna, i förening med de tröstande och uppmuntrande ord som ipprunno från den ädle embetsmannens hjerta, slutade det verk som dottrens närvaro redan påbörjat; der funnos lugn och frid i mannens sinne då han lemnade det hemska ställe dit olyekan, ej brottet infört honera.