Aftonbladet – 24 december 1855, sida 2

afbröt gossen sig sjelfSvhvad är det för en liten flicka? Hvad vill hon ? Sedan portvakten upprepat hvad Anna till honom nyss yttråt, med tillägg, att den staekars ungen vore villfräimmånde i stadenp, förklarade gossen sig geriast villig att följa henne upp till sin far. Då han uppkommit i farstun och ville öppna em af dörrarne till :boningsrummen, befanns densamma vara tilläst inifrån, och en fruntimmersröst hördes fråga: Hvem är det ? Jo, mamma, det är Axel!s Nej, junker, ännu slipper du inte in,, återtog den vänliga rösten inifrån. Det är inte af nyfikenhet jag kommer, mamma, för jag vet nog ändå hvad mamma gör, utan det är en liten flicka som vill tala med pappa. Dörren öppnades, och landshöfdingens eget tankfulla och vänliga ansigte visade sig för de begge barnen. Axel berättade nu 1 sin tur hvad han visste om flickans ärende och slutade: Hon får ju komma in till sin far, pappa, får hon inte det? Tillåtelsen var likväl icke så snart gifven som gossen väntat. :Landshöfdingen lät flickan följa sig in uti det hemlighetsfulla rummet, dit Axel icke ens ifrågasatte att inkomma. En sådan herrlighet, som här fanns, hade Anna aldrig föreställt sig, men det oaktadt fästade bon föga uppmärksamhet dervid. Hennes tankar kunde blott ett ögonblick lemna fadern ; ur all den glans, som här mötte barts vöga les helt nåturligt hennes tankar fängelset, som var alet ar Ing. Landshöfdingen, som noga och till en början icke utan misstroende förhörde barnet, — enär erfarenheten efta visat, att nog försigtighet aldrig kan iakttagas i afseende på fån