dig ut i denna kölden, yttrade gumman ifrigt och med en ton som antydde att detta yttrande icke var början på samtalet, utan snarare början på slutet af detsamma. Ah nej, mor Elna, svarade flickan, om jag springer, så håller jag mig nog varm. Springer,, upprepade hustrun, ja, det är just godt att springa med tunga träskor i ett qvarters hög snö, och det halfannan milsom vi ha till staden ! Och så kan det hända att någon låter mig få åka, tillade barnet förtröstansfullt. Jo, det vore just rätta sättet att bli förfrusen, återtog mor Elna allt mera ifrigt, i anledning af flickans motsägelser; sitta stilla i denna olyckliga kölden, då man som du, stackars barn, endast har en gammal utsliten kjol på sin fattiga kropp! Nej! säger jag, bli du hemma eller vänta med din vandring åtminstone tills det blir menskligt väder. Som detta snarare lät som ett förbud än en blott uppmaning, den der likväl lemnade : flickan valet fritt, lät denna sitt arbete falla och gömde snyftande sitt bleka och ma-! gra ansigt uti halmbädden, på hvilken hon satt. Barnets snyftningar togo kortaste vägen till! gubben Falknäbbs gamla hederliga hjerta, och : detta förestafvade honom genast ett utslag i saken, mot hvilket ingen appell tilläts. : Flickan skall hä sin egen vilja ji denna sak, yttrade han kort och godt samt tillade efter några ögonblick med vänligare ton: Då hon finner sin bästa julglädje uti att vara hos ! sin olycklige far under Julen, så kan ingen ha hjerta att neka henne den fröjden, Korlen kan också behöfva tröst i sin stora olycka; således låt barnet gå i Guds namn. Hon skall få låna en af mina tröjor; — särdeles varm är just ingendera af dem, men så kan den ändå bli god att tränga till, om den också ieke gör dig mycket grann, kära Anna.