Och nu känner läsaren vår Annas ärende, då hon den kalla vintermorgonen beger sig bort från det hem som ädla likars deltagande beredt det öfvergifna barnet. De första fjerdingsvägen till alägger hon raskt och oförtrutet. endast stärnande tid efter annan för att befria sina tunga skodon från den snö som de ständigt uppsamla. Den raska vandringen uti det kalla, uppfriskande vädret upplifvar barnets sinne. Hon känner sig lättare och lyckligare än någonsin eljest under de sednare olycksmånaderna. En god afsigt ger alltid en god sinnesstämning. Både tid ochväg tyckas känna deltagande för det stackars bagnet; beggedera skynda raskt undan, och snart har hon hunnit hälften af sin väg. Fadren htgör det ständiga föremålet för hennes tankar; än ser hon honom arbetande i sin gamla stuga, der allting är sig likt, ty modren är ju äfven der; än ser hon honom sådan han var vid deras sista möte — det var vid tinget — blek och fängslad, och alla de olycksdigra händelserna falla på en gång öfver hennes unga sinne. Hon sätter sig vid sidan af RR och ger luft åt sin sorg uti strida tåmr. Tanken på modren lindrar dock något kennes smärta, då hon minnes hvad man sagt henne, att modren nu är lyckligare hos Gud än hon var