Sedan Mattis lyftat den afsvimmade hustrun upp i sängen och lyckats återbringa henne till sans, skyndar han, lyst af en påtänd sticka, ut till det ställe der han väntar sig träffa den sårade våldsverkaren — men finner ett blodigt lik. Äfven för Mattis — denne af mångfaldiga olyckor härdade man, som hela sin lifstid haft att kämpa mot ett oblidt öde, men alltid haft styrka så väl att motstå frestelserna som att bära de tunga bekymmer hvilka hopat sig öfver honom — äfven för honom var denna olyckshändelse ett allt för hårdt slag. Medvetandet att hafva vållat en medmenniskas bråddöd träffar honom som en blixtstråle och framkallar samvetsqvalens våldsamma furier. Nästan vansinnig, uppger han förtviflans rop, som ljuda vida omkring, samt skyndar från olycksstället utåt den mörka, ödsliga åsen — — — Några timmar derefter återfinner gamle Falknäbb honom liggande sanslös på den våta marken samt förer honom hem till sin stuga. Uti den olycklige mannens eget hem hade döden tagit sin bostad: ArSpatana hustru hade redan följt den dräpte in på evighetens område, likasom hade hon måst skynda efter honom, ätt inför den högste domaren bära vittne om mannens oskuld. : Falknäbbs hustru och den moderlösa flickan vakade gemensamt vid de begge dödas läger. ock Folknäbb sjelf arbetade hela natten med sin olycklige gäst, hvilkens sanslöshet öfvergått til en vild feberyrsel. Följande dasien återvände medvetandet. Kom så lagens arm och förde den skeppsbrutne, såsom brottsling, inom sitt lås och galler samt derifrån inför domstolen, på hvilkens fråga: mSkedde det i rätter lifsnöd,? icke ens den anklagade sjelf gittade lemna jakande svar, ty tviflen härutinnan voro just hans värsta