blieken deremot gladare än då viträffa henne: i gubben Falknäbbs stuga. Flickan, hvilkens ögon voro ömt fästade på modren, var i sin ordning föremål för blicken från tvenne andra trofasta och vänliga ögon. På golfvet tätt invid henne låg nemligen en liten ljusbrun, raggig stöfvare, som tycktes hafva ögon endast för fliekan, likväl någon gång flyttande dem till en på väggen midt emot hängande jagtbössa. Flickan tycktes vara hans skyddsengel, bössan åter hans lekkamrat. Nära en timma hade det varit alldeles tyst i stugan; den sjuka hustrun tycktes sofva, men. hastigt, utan märkbar anledning för de öfriga invånarne, sträcker hunden hufvudet mot fönstret, spetsar öronen och låter höra ett långt morrande, som slutar med några gälla skall. Mattis, som genast förstod att någon främmande fanns utanför fönstret, höll på att närma sig detta, då en derigenom inkastad sten susar förbi hans hufvud och träffar andra väggen öfver hustruns bädd, dit den nedfaller. Hustrun, som häraf väckes och i förskräckelsen vill springa upp från sängen, dignar maktlös till golfvet, och då mannen ämnar sig till hennes hjelp, träffas han af en på samma sätt inkommande aten. En mängd slag dåna derefter mot stugans dörr, som håller på att sprängas. Mattis, nu utom sig af förtviflan, nedtager bössan, som är laddad, och genom det sönderslagna fönstret uppmanar våldsverkarne att aflägsna sig, hotande att i annat fall skjuta på dem. Då vilda skri och hotelser, beledsagade af ytterligare stenkastning mot fönstret, besvara denna tillsägelse, riktar Mattis bössan mot det ställe derifrån oljudet förnimmes och aflossar skottet. Ett fall höres, åtföljdt af ett utrop af smärta, derefter ljudet af skyndsamma steg, som aflägsna sig, och allt är åter tyst.