Fargubben kan allt ha rätt,, erkände gumman halfhögt och hjelpte derefter flickan att göra sig redo till den, för ett så klent barn som Anna var, icke obetydliga vandringen. Snart voro dessa förberedelser gjorda, och flickan, iklädd gamle Falknäbbs lappade tröja, hvilken för henne utgjorde en vidlyftig kapprock, begaf sig åstad, sedan den beskedliga mor Elna till matsäck åt henne instuckit ett stycke bröd i tröjfickan. Ett Gudsfred ! och flickan var snart ute på landsvägen som leder till residensstaden Ot4, Såsom af det föregående redan är antydt, var Anna icke barn af det gamla hjonelag hos hvilket hon för närvarande bodde. Falknäbbs och hans gummas omsorg för flickan var föranledd af ren menniskokärlek — en. dygd, som torde påträffas oftare i den fattiges än i den rikes hus. Annas föräldrar, fattiga backstugusittare, såsom kronan benämner dessa sina undersåter, hade ej längesedan bebott en af kojorna på den ofruktbara ås, der Falknäbbs stuga äfven låg. En afton, omkring trenne månader före den dag hvarom denna anspråkslösa berättelse handlar, var Annas far, som, med hänsigt till sitt näringsfång, vanligen kallades TräskoMattis, sysselsatt med detta slags skomakarearbete. Qvällen var mörk och stugan upplystes sparsamt af några bränder på spisen,! hvilkas sken likväl var tillräckligt för Mattis; grofva arbete. Hustrun var sängliggande, nu på bättringsvägen efter en långvarig tärande, sjukdom, som förorsakat mannen mycken oro och bekymmer. Bredvid hustruns hufvudgärd på ett träblock, som utöfvade sin reprentationsrätt för en stol, satt de fattiga makarnes enda barn, Anna, med hvilken läsaren redan gjort någon bekantskap; men:då var barnets ansigte mindre blekt och magert — :