Aftonbladet – 22 december 1855, sida 2

tillsammans. Kort derefter. häktades Johansson vid Bjursholmen, men har enständigt förnekat illgerningen. Likväl befanns han hafva de sårnader i hufvudetoch på armen, hvilka honom af drängen tillfogats, och igenkändes både af denne och husbonden vara densamme med hvilken de stridt och som skurit husbonden. Danbom. vidhöll sin inför stadsfiskalen Linden och gevaldigern Larsson gjorda bekännelse i pöliskammaren, endast med den förändring att Han icke sjelf deltagit i stölden, utan att en tredje person, den han hvarken till namn, eller hemvist eller kännetecken kunde uppgifva, åkt med dem till Westerby och dit uppgått med Johansson, under det Danbom stannat hos hästen. Danboms första bekännelse är till alla delar bekräftad af vittnen och många särskilda omständigheter, bland andra att en väst och 2:ne säckar voro qvarlemnade på boden, tillhörande Danbom, som under ransakningen allt mera frångått sin första bekännelse, föregifvande att han dertill varit tragåd och lockad. Motsatsen är deremot genom vittnen bevisad. Johansson, som nekar till allt, har dock icke kunnat göra reda för, hvarest han vistats under den natt då våldet skedde, och hans uppgifter om de sårnader han bar, äro lika besynnerliga som otroliga. Under ransakningarne syntes brottslingarnes mod:allt merd tilliaga, sedan domstolen tvenne gånger afslagit: aktors, kronolänsmannen Bersells yrkande att de måtte i mörk cell insättas för att bringas på bättre tankar och till ånge. öfver sina brott. Af deras förhållande under ransakningen skönjdes tydligt att de. voro fullständiga brottslingar, vande vid alla möjliga slingringar och kännande brottslingens första rättegångsregel, att fräckt neka, då de väl visste att de ej medtagit 2:ne vittnen, genom hvilka de kunde fällas. Då ändtligen den 22 sistl. Oktober ransakningen ansågs slutad och tillförordnade domhafvanden uppläste det utslag, hvarvid han stannat och hvarigenom Danbom frikändes och Johansson ställdes under framtiden, inträffade det oförmodade, att hela nämden reste sig upp, förklarande att den ej gillade domarens utslag. Denne uppmanade då nämden att sjelf uppsätta det utslag de ville fälla, men nämden förklarade att domaren, såsom ordförande i rätten, vore skyldig att uppsätta utslaget i enlighet med nämdens tanka. Detta skedde efter något besinnande, och nämden dömde, på anförde skäl, Danbom till 7 års och Johansson till 6 års fästningsarbete samt hvardera till 28 dagars fängelse vid vatten och bröd, då de ej kunde betala de böter hvartill de kändes skyldige. Domarens förutnämde utslag utgör hans reservation mot denna på ovanligt sätt tillkomna. dom. Denna händelse kunde föranleda till många reflexioner öfver vårt rättegångssätt och hvad som fordras till laga bevisning i brottmål, dervid så mycket synes bero på domarens personlighet, menniskokännedom och förmåga att behandla brottslingar, hvilka noga gjort sig reda för lagens frånsida, eller alla de kryphål den lemnat för undgående af straff. Förf. till denna uppsats, som afhörde ransakningen, anser omöjligt att dessa brottslingar skulle kunna af-en jury frikännas, om en sådan funnes i vår lagstiftning. hvars sednare åtgärder synas allt mera egnade att försvåra brottslingars fällande, under det den mildrat straffen för de gröfsta förbrytelser. Förf. vill ej yttra sig hvarken öfver de skäl, på hvilka domaren friat, eller de, påhvilka nämden fällt; men hoppas att k. hofrätten, til hvilken brottslingarne, säkerligen styrkte af den framgång de hos domaren haft, ingifva sina besvär, måtte återförvisa målet till ny handläggning af en domare, van att behandla så stora brottslingar och med det personliga anseende, att det gifver vigt åt domstolens förhandlingar. . (Ö. C.)