Aftonbladet – 21 december 1855, sida 5

vid Fredsgatan; i 0.4. Nelsons, N:o 46:Dtotthinrndsgatar; I N. G. Söderbergs, N:o 12 vid Storgatan; aden. Under 1: sk:r banko ini5res ingen-annons, STOCKHOLM, den 21 Dec. Vi yttrade för få dagar sedan den öfvertygelsen att det nyligen afslutade fördraget mellan de förenade rikenas regering oech vestmakterna skulle mottagas med allmänt bifall. Vitroså ännu, ehutu det undantagsvis må väcka hvad man kallar ;blandade känslor,. Dervid tänka vi ej på de lyckligtvis fåtaliga svenska medborgare, som falla i förskräckelse vid blotta tanken på en brytning med ordningens upprätthållare, som af instinkt hata allt hvad som kommer från vestern och i afgudisk tillbedjan rulla sig i stoftet för hvarje maktspråk från mötsatt håll. Dessa få svälja sin harm så godt de kunna och lära af Rysslands alltid fintliga diplomati att låtsa betrakta som en bagatell hvad som i sjelfva verket är ett åskslag; ty utan all tvifvel har den väl förhemligade underhandlingens resultat slagit ned som en bomb i kejsarstaden, czarens agenter må för öfrigt aldrig så oförtrutet försäkra att det var en obetydlighet, hvarvid Ryssland icke behöfver fästa det ringaste afseende. Men det gifves äfven personer, hvilkas fosterländska tänkesätt äro höjda öfver allt tvifvel, hos hvilka den nya traktaten gjort ett mindre angenämt intryck. Det synes dem att de förenade rikenas värdighet lider af att deras regent inför främmande makter iklädt sig samma förbindelser som han redan i sin konungaförsäkran besvurit, och att bela garantien för de skåndifaviska ländernas integritet smakar af ett beskydd; som det varit angenärhare att kunna undvara. Vi göra full rättvisa åt dessa känslör, men vi måste erinra en livar som hyser dem, att hundra femtio åf ärbö förgångna sedan den tid då Sverge ännu varen störmakt, som -kunde skänke beskydd i stället att anropa andra derom, och att tiden ännu ej är kommen för de nya nordiska stormaktsdrömrmnarnes verkliggörandö: Dertill fordras mer än ord; ja. äfven mer än god: vilja, Vi få nöja oss att hafva utbytt ettbeskydd mot ett annat. Vinsten af bytet! måste vara klar nög äfven för den blindaste. När för kort tid gscedan stämmor höjde sig äfven från den frisinnade sidan: för-den åsigten, att Sverge icke under några vilkor borde rubba sin neutrala ställning, med mindre än vestmakterna garanterade oss återeröfringen af Finländ i hela des gamla ut: sträckning, sågo vi oss tvungna att med skärpa uppträda mot en sådan sats, som skulle, om regeringen lyssnade dertill, göra all rubbning i vårt neutrala läge: för det närvarande alldeles--omöjlig. I vår tanke var redan den moraliska anslutningen till vestmaktefna en så gifven fördel, att den borde med alla medel-eftersträfvas, emedan denna anslutning i sjelfva verket innebar dödsdomen öfver 1812 års traditioner och det inre Ryssland, som i sammanhang. med dessa traditioner nu isnart ett halft sekel varit som en qvarnsten bundet vid den svenska samhällsutvecklingen och hämmat dess minsta steg, Nu är tärningen kastad — vi hoppas i ett lyckligt ögonblick —, familjefördragets traditioner äro sönderslitna, och Sverges eljest så minnesgoda folk skall erna glömma det framfarna, förgäta både bo och Trachenberg och allt det följande, blott det ser en framtid ånyo öppnad, en allvarlig vilja hos dem som leda döss öden, att så vidt ännu är möjligt utplåna några af de mörkaste bladen af dess pröfningsrika historia. Ännu återstår dock mycket att göra för att ingifva tron på ett sådant allvar. Huru länge har man ej hört, att Ryssland ej tillät sina grannar några samhällsförbättringar, emedan det i alla sådana vädrade revolutioner,, hvilka åter det af naturliga skäl icke ville hafva på sina gränser? Huru ofta har det ej hviskats att den östra grannen trakasserat vår regering så snart hon stod i begrepp att utföra något godt beslut, som skulle hafva fört öss årtionden framåt i utveckling; att Ryssland var intaget af en oemotståndlig kärlek till vårt gamla ståndsoch klassväsende, som erbjöd ett så förträffligt utrymme för de maktegande att herrska genom delning; att vårt ohjelpligk lagväsende vår czarismens glädje, emedan rättsolikheten, husagan, det lagstadgade öfversitteriet. bar enså innerlig frändskap med den patriarkaliskalycksaligheten i dess eget vidsträckta rike; att det svenska prelatväsendet i sjelfhörrskarens ögon vår den fullkomligaste af alla kyrkliga organisationer, emedan det erbjöd eh säker damm mot hvarje eftergift för en nyare tids fordringar och ett ovärderligt nödankare för den heliga allenastyrelsens grundprincip, när ropet å en verkligt ansvarig regering blef allför högljudt från de öfriga samhällsklasserna? Hafva ej de, som sätta bilehållandet af sina egna orättmätiga rättigheter framför allt annat i samhället, stundom hotat med det heliga czarväldets vrede, ifall tidens nivellerahde Hand skulle endast våga röra vid den murkna privilegiibyggnaden 2? Har man j tilloch med trott sig veta, att när Sverges regering under verldshändelsernas påtryckning förmåddes att framlägga ett förslag till folkrepresentationens ombildning, hvilket det sedan genom mak: tens egna organer lyckades ått få af riksdagen förkastadt, så uppstod öfver den omintet: gjorda saken stor glädje i det östra kejsarpalätset,: och öfverbringaren af det glada budskapet firades på det herrligaste?Och huru underbart har ej regeringens eget förhållände i nästan alla de stora samhällsförbättringsfrågor, som legat nationen ömmast omm Kjertat, varit egnadt-att gifva stöd åt så beskaffade föreställningar. Huru hafvaej de maktegande, såsom Penelope, i det tysta upprifvit nästan alla reformstymmelser, hvartill de under riks: 4 församlingens påtryckning uppgjort rännin: gen. Detta var snart sagdt den menniskovän-4 ligaste tydning folket kunde gifva åt ett KR. Ådantanall otetvmomctar FIL; KAD LA