Aftonbladet – 20 december 1855, sida 1

LITTERATUR. Sveriges Historia under Konungarne af Pfalziska huset, af F. F.Carlson. Första delen. Carl X Gustaf. Stockholm, P. A. Norstedt Söner 1855. (XII och 437 sid. Pris 2 rdr 24 sk. bko). De trenne Carlarne, den tionde, elfte och tolfte, förete ett tretal af ättleder, som i karakterbestämdhet, verksamhet och inflytande på sitt folks samtid och efterverld i hela historien ej torde -hafva något motstycke, utom i det andra svenska tretalet af ättleder, Gustaf I, Carl IX och Gustaf Adolf. Och hvilket annat tidehvarf i svenska historien kan, med afseende på de inre och yttre statsförhållandenas: utveckling, i vigt jemföras med det som i sin början såg Sverge, den mäktigaste stat i norden, sträfva efter envälde öfver Östersjön, och vid sitt slut såg samma Sverge på brädden af sin undergång fåfängt söka värja sina gränsor för de från alla håll inbrytande fienderna — med det tidehvarf, som började med eröfringen af Skåne, Blekinge, Halland och Bohuslän och slutade med förlusten af Sverges östersjöländer — med det tidehvarf då högadelns scklergamla öfvervigt i samhället för alltid krossades genom konungamaktens och de ofrälse ståndens förenade bemödanden? I sanning, det tidehvarf, som såg aristokratien falla, Ryssland framtränga till Östersjön och Sverge till Öresund, utgör i politiskt afseende öfvergången från vår äldre till vår nyare historia. vall k h Man skulle tycka, att vigtiga och genomgripande förändrin borde företrädesvis hafva blifvit föremål för historieskrifvares behandling. Till en del har också denna period i detta afseende varit bättre lottad än mången annan. Carl X:s och Carl XII:s krigiska bedrifter blefvo genast efter deras död genom de följande regeringarnes försorg ömständligt förtäljda i historiska verk, som dock mer äro samlingar än bearbetningar af dithörande aktstycken. Också betvifla vi, att med undantag af egentliga häfdeforskare någon nu lefvande svensk har läst Puffendorf eller Nordberg, Carl XI:s historia och de så utomordentligt vigtiga förändringarne i det inre hafva deremot befunnits vara ett svårare och ömtåligare ämne att vidröra; den bästa och mest tillfredsställande skildringen af dessa har man hittills haft i Schönbergs Historiska bref, som likväl, oaktadt eller kanske rättare just i följd af sin opartiskhet, icke fingo ut